Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 31 juli 1933 - Estetisk religion. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 Victor Svanberg
görs till surrogat för positiv religiös tro, så blir det mångfaldigt mer
negativt än religionen själv. Ty, som nyss sagts, finns för den
gudstroende ej blott en väg från världen till gud utan också en väg från
gud till världen: "allt det I gören den minsta av mina bröder, det
gören I ock mig". Men när konsten tar religionens plats, när gud
upphör att finnas annat än som skön bild, finns ingen kraft att hämta
hos honom, ingen väg att gå tillbaka från honom. Han kräver
beundran av sin dyrkare, suger kraft av sin skapare, men ger ingen
kraft tillbaka.
En egendomlighet för den i religionens ställe trädda estetiska
kulten är att den ärvt sin föregångares intolerans. Om en diktare eller
en konstnär fått en skara beundrare, så varar det inte länge, förrän
deras beundran växer till blind tro. Hos andra människor, även
betydande människor, ser och erkänner man fel. Men i en estetisk
mästares verk få inga fel påtalas vid sidan av förtjänsterna. Det
skall anammas i sin helhet, kritiklöst. Jag skulle kunna nämna de
mest förvånande exempel på att "förståelse" — d. v. s. okritisk
beundran — för en viss diktare krävts som villkor för umgänge
och vänskap. Ett bevis, att denna estetiska intolerans är
transponerad religiös fanatism, avger det faktum, att sådan oinskränkt och
tyrannisk dyrkan och krav på dyrkan särskilt lätt uppkommer i fråga
om skalder som röra sig med bibelartat språk och behandla kristna
ämnen, om än i aldrig så hednisk anda. Omedvetet röra sig dessa
ordens och färgernas tillbedjare i skuggan av den hårda nitälskan,
som tvang Luther att på grund av en för nutiden knappt
märkbar dogmatisk divergens avvisa zwinglianerna med ett obönhörligt:
Jf’I haven en annan anda än vi".
Modern religiositet såväl som modern dikt och konst måste nå fram
till det slags tolerans, som kan erkänna anden, vilka former och
vilka ämnen anden än genomstrålar och levandegör. Men den
frigörelsen nås icke genom att låta konsten ta religionens plats inom
själslivet.
Sämst av alla är emellertid den skönhetsälskare ställd, som tar
sina estetiska stämningar för att vara religiösa. Medan han
tillfredsställer sitt estetiska behov tror han att han tjänar gud. Man finner
denna förväxling mest hos dem som sakna tid eller sakna förmåga
att utveckla vare sig konstsinnet eller fromheten och vanemässigt
överta de tillfällen till uppbyggelse, som lättast erbjudas.
Det finns en typ av konventionell kyrkobesökare som på frågan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
