Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 31 aug. 1933 - Litteratur - Edgar Mowrer: Tyskland vrider klockan tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inbjuder framställningen till någon invändning. Vad han alldeles tydligt
underskattar är västmakternas andel i skulden till hitlerismens
framgång. Han förbiser visserligen icke saken, men han fattar icke hela
den psykologiska vidden av Tysklands nationella förödmjukelse genom
Versaillesfördraget. Han begär att tyskarna bort se med större objektivitet
på detsamma. Vidare förbiser han när det gäller kritiken mot 1918 års
män, att de icke hade sin fria vilja utan stötte på vissa hinder hos
segermakterna, vilka icke tilläto dem att gå till grunden med omdaningen.
Våldsfreden i Versailles gav den tyska reaktionen omedelbart ett
halmstrå — och ett ganska kraftigt sådant —- och vidare påtvingade den
Tyskland en militärmakt, som blott alltför snart kom att bli ett reaktionens
verktyg. Om Tyskland icke berövats den allmänna värnplikten är det
möjligt att riksvärnet icke blivit vad det nu blev, en stödjepunkt för
de reaktionära krafterna, en makt som framför allt hindrade massornas
revolutionära resning i samband med Papenkuppen i juli månad 1932.
Kritiken mot republikens ledare — icke minst socialdemokraterna — blir
därför orättvis. Vidare synes Mowrer icke tillräckligt ha beaktat de
svårigheter som uppstodo genom kommunisternas taktik och tillväxt.
Men man kan icke underkänna hela kritiken. Det är uppenbart att
republikens utropare och ledarna för den första republikanska tidens
politik voro klandervärt flata mot den nedslagna regimens ansvariga.
Furstarna fingo behålla orimliga rikedomar, de reaktionära ämbetsmännen,
domarna och skolmännen förblevo i orubbat bo, republiken fick saklöst
smädas, och föga gjordes för att popularisera demokratins idé, vilket varit
ytterst nödvändigt i ett land utan demokratiska traditioner men med så
mycket starkare antidemokratiska. Dessa avgörande fel, som vittna om
bristande psykologisk insikt, kunna icke överskylas. Mowrer återkommer
också upprepade gånger till dem. Men han påvisar också andra
omständigheter. Han är mycket kritisk mot tysken. Icke så att han anser honom
mindre dugande i allmänhet. Men han är icke lämpad för självstyrelse,
för demokrati, han vill absolut lyda, marschera efter kommando, ha en
ledare att blint följa. Därför blev den demokratiska republiken ingen
succés, särskilt som den saknade betydande personligheter i sin ledning.
Under en haltande demokrati, som lät sig ostraffat smädas, skedde lätt
en militaristisk pånyttfödelse, gynnad av den nationella förödmjukelsen.
När därtill kom en ekonomisk utarmning och en hänsynslös demagogisk
agitation, som riktade sig mot »novemberförbrytarna» och hela den
demokratiska tanken, underminerades den hastigt; den hade hela tiden lämnat
stora delar av det tyska folket likgiltiga.
I lysande kapitel tecknas republikens dåliga början, reaktionens
morgonluft, den fanatiska nationalismen, den växande våldstaktiken, hetsen mot
judarna och socialisterna, den mästerliga regikonsten hos nazisterna, hur
till sist allt förnuft förflyktigades hos miljoner tyskar — hur klockan
vrides tillbaka.
Mowrer underkastar såväl Hitler som nationalsocialismen en ingående
granskning och kommer till resultatet att den store ledaren endast har en
talang, han är talare, och att hans lära är ett eländigt sammelsurium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
