Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Tysklands näringar. Av K. A. Damgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 ii. A. Datngren
Tysklands förvandling från jordbrukande och självförsörjande land
till industriexportland har gått hand i hand med en ständig
förskjutning av befolkningens tyngdpunkt från öster till väster. Medan
provinsen Ostpreussens befolkningssiffra från 1871 till 1925 endast
utvisade en obetydlig ökning och Pommerns befolkning ökades med
c:a 30 %, kunde provinsen Rhenlandet fördubbla och provinsen
Westfalen mer än tredubbla sin befolkning. Men områdena öster om
Elbe förblevo jordbrukets huvudsäte och fingo övertaga huvudparten
av de snabbt tillväxande väst- och mellantyska industridistriktens
livsmedelsförsörjning. Jordbrukets produktionsförmåga lyckades
under årtiondena före kriget dock icke hålla jämn takt med
befolkningsökningen och det växande livsmedelsbehovet. Men Tyskland
täckte alltjämt 4/5 à 5/6 av sitt livsmedelsbehov med sina egna
produkter. Någon väsentlig förändring har från 1913 till 1928 icke
inträtt härutinnan. För skördeåret 1926/27 uppskattades värdet av det
tyska jordbrukets hela produktion till 12,5 miljarder mark, samtidigt
med att livsmedelsimportöverskottet hade ett värde av 3,5 miljarder
mark. Men dessa siffror giva ingen föreställning om den verkliga
arten av Tysklands avhängighet av främmande livsmedel, en
avhän-gighet, som ju visade sig ytterst kännbar under världskrigsåren.
Det är på två livsviktiga områden, som Tysklands egen
livsmedelsproduktion är otillräcklig för landets egna behov, nämligen i fråga
om brödsäd, närmare bestämt vete, och fettämnen. Veteimporten
uppgick under åren 1925—1928 i runt tal till 40 % av
vetekonsumtionen och till 15 à 20 % av hela brödsädeskonsumtionen. Den
inhemska fettproduktionen täcker däremot ej mer än omkring hälften
av behovet, varför resten måste införas antingen i form av
mjölkprodukter eller av råvara för margarinfabrikation eller av
foderämnen som råvara för animalisk fettproduktion. Den tyska
agrarpolitikens tendens är emellertid inriktad på ökad produktion av såväl
vete som fettämnen, och det är antagligt, att Tyskland om några år
kommer att vara fullt oavhängigt av import beträffande sin
spannmålsförsörjning. Denna utveckling har avsevärt underlättats av
smakens och konsumtionens förändringar, som lett till en minskning av
brödkonsumtionen pr invånare. Å andra sidan har den animaliska
livsmedelsförsörjningen haft särskilda svårigheter att kämpa med,
då kreatursbeståndet vid krigets slut var starkt reducerat och först
under de senaste åren ånyo kommit upp till förkrigssiffrorna. Det
är ännu ovisst, i vilken grad och med vilken iver den tyska agrar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
