Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Tysklands näringar. Av K. A. Damgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tysklands näringar 597
politiken kan komma att för framtiden sätta som sitt mål att göra
landets fettförsörjning oberoende av import. Skulle Tyskland slå in
på sådana vägar — vilket i huvudsak är en inrepolitisk maktfråga
— finge en dylik politik vittgående konsekvenser för de länder, vilka
hittills försett Tyskland med de kvantiteter smör och ost, som nu
måste importeras.
Tysklands utveckling till industriland har vilat på landets egna
naturtillgångar, framför allt på de väldiga och gynnsamt belägna
stenkolsfyndigheterna i Westfalen. Den andra för ett modernt
industriland grundläggande råvaran, järnmalmen, förfogade
förkrigstidens Tyskland över i riklig utsträckning, men genom förlusten av
östra Oberschlesien och Lothringen har Tyskland numera blivit ett
relativt järnmalmsfattigt land, som nödgas täcka större delen av sitt
järnmalmsbehov från utlandet, i huvudsak från de lappländska
malmfälten.
Om kolbrytningen samt järn- och ståltillverkningen äro kärnan i
Tysklands industri, så får detta icke förleda till uppfattningen, att
Ftörre delen av Tysklands arbetare skulle vara sysselsatta i
kolgruvor, masugnar eller stålverk. Av de 13 miljoner människor, som
)925 voro sysselsatta i industri- och hantverk, kommer icke mer än
ungefär en miljon på stenkolsbrytning samt järn- och stål
framställning. Det är förädlingsindustrierna, som taga den stora massan av
arbetskraft i anspråk, och det är också först i förädlingsindustrierna,
som tillverkningen når höga värdesiffror. Ett par siffror belysa klart
detta förhållande. Tysklands hela stenkols- och brunkolsbrytning
hade 1925 ett värde av ungefär 3 miljarder mark, och stålverkens
produktionsvärde översteg varken 1913 eller 1928 1,5 miljarder mark.
Det är som synes blott en bråkdel av agrarproduktionens värde, och
ramma är förhållandet, om man jämför stålverkens produktion med
värdet av de produkter, som verkstadsindustrin sedermera tillverkar
av stålet.
Det tekniska framåtskridandet och den industriella rationaliseringen
ha en tendens att minska behovet av mänsklig arbetskraft vid
framställningen av råvaror och halvfabrikat, med andra ord att
frigöra arbetskraft för nya förädlingsindustrier. Gruvarbetarnas antal
var i Tyskland 1928 mindre än 1913, och inom järn- och stålverken
var förhållandet ungefär detsamma. Men inom verkstadsindustrin
hade arbetarantalet mer än fördubblats från 1907 till 1925.
Förädlingsindustrin är icke heller i samma grad som järn- och stål fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
