Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Tysk kultur i landsflykt. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tysk kultur i landsflykt 621
så kan inga advokatknep skänka det liv. Jag vet icke heller någon
annan domare, som jag skulle kunna vädja till, än min inre känsla
och känslan hos dem, som säga mig, att jag lever för dem, för
samhället, för världen. Må detta uppfattas som en personlig
bekännelse. Jag är med hela mitt innersta väsen knuten till det, som jag
formar och som såsom historiens, min stams, mitt landskaps, min
själsliga utvecklings historias arvegods är förknippat med mitt väsen.
Och mig synes, att detta icke blott är en intellektuell utan en religiös
bekännelse. Om -eljest religionen är en vördnadsfylld känsla av
beroende av en obekant högre makt, som vi anse som helig, emedan
den står över de jordiska måtten och relationerna. I denna mening
och blott i denna är jag jude, tysk och människa.’
Heinrich Mann företar en skarp vidräkning med den moraliska
effekten av den nya uppfostran i Tyskland på den unga
generationen. Alla allmänmänskliga moraliska band, som möjliggöra
mänsklig sammanlevnad, luckras upp. Staten blir högsta moraliska
norm, och staten är de makthavandes partistat. "De unga
människor, över vars karaktärsdaning den har inflytande, skola icke längre
vara stolta och fria. Aldrig mer skola de känna stoltheten att
tillhöra ett samhälle, vars institutioner alltmer genomsyras av rätten.
Det skall icke längre falla dem in att tänka självständigt eller att
handla efter sitt samvete. Staten ensam skall föreskriva dem, vad
som är sanning. Sanningen skall icke längre sökas genom fördomsfri
forskning: ty det kallas ’kulturbolsjevism’. Den utportioneras i namn
av folkgemenskapen, men i verkligheten av de makthavande." Den
moraliska depravationens tecken börja redan, menar Heinrich Mann,
att på ett fruktansvärt sätt framträda. "Så t. ex. ha studenterna
icke blott bränt våra böcker; de ha även stulit dem. Icke alla
kastades på bålet, många försvunno i säckar och de vetgiriga ungdomarna
försvunno i hemlighet med dem. På så sätt kommo de i besittning
av verk, som visserligen hämtats ur politiska motståndares våningar,
men på annat sätt hade de icke fått dem i sin ägo. Å andra sidan
förvärvade de sig med den narraktiga exorcismen av den onde
anden förtjänster om partiet, ja om fosterlandet. Ty det är som
bekant ett och detsamma och utanför partiet finns det intet
fosterland." Angivarsystemet florerar och utsår en allas misstänksamhet
mot alla. Propagandan hamrar in sina slagord i massorna och
driver ut förnuft och kritik. "Med tilltagande vana komma de
stackars mäniskorna slutligen därhän, att de anse sina forna vänner,
som svälta och torteras i fängelserna, som förrädare . . . Den ene
anger den andre för ’marxistiska sammansvärjningar’ eller helt
enkelt emedan han Varit med’, något som enligt ministeriella
föreskrifter innebär hemlig marxism. Därmed gör man sig omtyckt och
medlet är lättvindigt. Angivarsystemet blir utan vidare en
integrerande del i den förvandlade och nya moralen, som är kraftfullare
än den gamla. Var och en sätter en ära i att utspionera grannen,
även om det för ögonblicket icke inbringar honom något. I alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
