Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Tysk kultur i landsflykt. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620 Alf Ahlberg
bekännelse av en landsflyktig till det land, som stött ut. honom. "Den
upplevelse, som sammanfattas i begreppet heinort är svår att
uttrycka i ord. Den har en obestridlig likhet med
moderskapsupplevcl-sen. Den är icke blott av yttre art utan mystisk och metafysisk . . .
Det landskap, vari en människa växt upp, är icke blott och bart en
ram kring bilden, det ingår i hennes väsen/’ Våra dagars
nomadfilosofer kanske bestrida riktigheten av denna åskådning. Men vad
som icke kan bestridas är i alla händelser, att de minst av allt ge
uttryck för den abstrakta kosmopolitism, som nationalsocialisterna
med sitt schematiska slagordstänkande pläga förebrå sina
motståndare. Wassermann gör gällande, att det sydtyska landskapet,
Nürnberg och trakten däromkring, utövat avgörande inflytande på hela
hans litterära formgivning. Men denna samhörighet med tysk natur
och tysk kultur hjälper ju i dessa tider icke en författare, som såsom
Wassermann därjämte är jude. Han ger i slutet av uppsatsen de
ariska fanatikerna ett svar på denna invändning, som i sin
förnäma, stilfulla prägling här förtjänar att återgivas i sin helhet. Det
är ett ord av förnuft mitt i oförnuftet:
"Till det förut sagda kommer nu emellertid den omständigheten,
att jag är jude. Min samhörighet med det tyska landskapet har
alltså — så hör jag åtminstone, så vilja åtminstone de få mig att
tro, som så att säga icke vilja tro den luft, vari jag andas — en
bakgrund, som uppges skola stå i motsats till mina naturliga
upplevelser och mina andliga sammanhang. Först och främst
förefaller det ju icke lätt att se något samband mellan en diktares
landskap och hans härkomst efter blodet, hans religiösa bekännelse
eller ens det, som man kallar konfession, ett begrepp, som
visserligen för närvarande icke har någon verklig realitet. Emellertid
rör det sig här om en distinktion, som icke gjorts av mig utan som
förhållandena påtvungit mig. Objektivt sett, såsom en människa,
såsom ett svagt instrument, av vilket det gudomliga betjänat sig
för att tyda sina gåtor, såsom skapare av gestalter och symboler,
skulle jag aldrig göra en sådan distinktion; det är blott reaktionen,
som påtvingar mig den, i det den ifrågasätter värdet av mitt verk
och tvingar mig in i en försvarsställning, som är mot naturen, mot
kulturen, mot konsten och mot sanningen. Jag vågar påstå, att det
icke motsvarar det inre värde jag tillmäter mig. Jag vill icke
förneka, icke förråda mig själv. De som frånkänna mig
samhörighet, de som taga blodet — blodet! som om blodet kunde vara ett
kriterium på att man är en utvald eller brännmärkt, som om blodet
kunde mätas som guld i karat, som om vi icke alla med samma blod
satts in i denna smärtornas värld — de som taga mitt blod till
förevändning att placera mig i -en mindervärdig kategori av mänskliga
vasen, de tro heller icke på min samhörighet med mitt landskap,
för vars legitimitet jag ju icke kan uppbringa något annat bevis
än en stark och levande känsla inom mig. Har vad jag skapat
verkligt liv, så är varje vittnesmål överflödigt, är detta icke fallet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
