Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Marcel Déat: Nysocialismen i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 Marcel De at
envist hållit sig kvar och Jaurès’ och Guesde’s fraktioner ha aldrig
riktigt smultit ihop utan fortsatt sin kamp inom det till det yttre
enade partiet. Men partiet skulle ha bevarat enigheten om icke dess
inre struktur konsoliderat tendenserna, och om icke själva
partistadgarna hade kodifierat dessa tendenser och gjort dem till ett
normalt element i den kollektiva organismens handlande.
Alltsedan dess har en lång strid med otaliga tvistepunkter pågått
för att erövra och bevara majoriteten inom partiet och inom de
centrala organisationerna, partistyrelsen och sekretariatet. Jag går
förbi händelserna under kriget. Den kommunistiska splittringen år
1920 tycktes dämpa grälet under två eller tre år, men därefter kom
rivaliteten så mycket tydligare till synes. De frågor, som
diskuterades inom sektionerna och på partidistriktens och partiets kongresser,
blevo icke diskuterade i och för sig själva utan med hänsyn till
de mandat, som respektive motioner kunde antagas medföra. De
ledande instanserna utsågos proportionellt till mandatens antal.
Resolutionernas innehåll betydde föga — det var endast underskrifterna,
som betydde något. Dessa underliga stadgar ha, skulle man kunna
säga, på samma gång gjort alla idéer inom partiet sterila och
utvecklat sektandan och fanatismen hos medlemmarna.
Så småningom kommo de två viktigaste grupperna att stå mot
varandra ifråga om deltagandet i makten. Det låg under de sista ären
i centrum för alla meningsskiljaktigheter. Så småningom gjorde sig
vänsterriktningen till guesdismens arvtagare och fortsättare, till
herre över maktmedlen inom partiet och såg sitt mandattal på
kongresserna ökas. Men under denna tid såg också den högra
riktningen, Jaurès’ efterföljare, sitt inflytande växa i landet och tillskrev
sig med rätta partiets framgångar vid valen.
Så kommo valen i maj 1932. Socialisterna fingo 130 valda.
Socialradikalerna fingo 160. Ånyo ställdes problemet. Den radikala
regeringens chef Edouard Herriot gav genast till känna, att han skulle
föredraga en radikal regering stödd av socialisterna. Kanske gjorde
det socialistiska partiet orätt i att alltför lättvindigt godtaga detta
sätt att se utan att kräva sin del av ansvaret som en naturlig och
av landet väntad sak.
Denna brist på samarbete, över vilken guesdisterna mycket gladde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
