Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Stefan Oljelund: Fackföreningsrörelsen och lagstiftningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Friheten på arbetsmarknaden var till en början så fullkomlig den
kunde vara. Från landsbygden strömmade unga i allt större och större
skaror till städer och industricentra, våra stora sågverk växte upp,
järnvägar och vägar anlades, den mekaniska verkstadsindustrin
uppsög en allt större mängd av landets unga arbetskraft, textilindustrin
utvecklades under tullarnas skydd, arbetarna behövde bostäder och
byggnadsindustrin växte i ohämmad frihet. I alla dessa företag,
industrier och verksamheter sökte och togo arbetarna arbete utan att
ställa andra anspråk än de villkor företagaren bjöd, traditionen
föreskrev och det de möjligen kunde kräva med hänvisning till egen
skicklighet och oumbärlighet. Så särdeles länge varade icke detta
tillstånd förrän arbetarna började se sig om efter hjälpmedel att hävda
sig. Fackföreningarna uppenbarade sig och därmed inleddes på detta
viktiga område av samhället den utveckling som så småningom för
oss bort från näringsfriheten i dess hela och oinskränkta bemärkelse.
Principen om arbetets frihet existerar icke längre. Den är omgärdad
med en mängd lagbestämmelser, alla med syfte att skydda
arbetskraften mot utsugning och andra människors förtryck. Företagaren
bestämmer icke längre arbetstiden. Den är lagfäst och utportioneras
enligt bestämmelser, som det ytterst tillkommer ett särskilt råd,
arbetsrådet, som intet har att skaffa med näringslivet och dess behov,
att avgöra. Lönebestämningen kan synas vara fri, men den är det
icke. Den frihet som finnes vid förhandlingsbordet är hårt
beskuren av de stora mot varandra stående arbetar- och
arbetsgivarorganisationerna. Samhället har också lagt sig i lönebestämningen i den
meningen, att det förordnat om arbetstidens förkortning, om
ersättning vid olycksfall, om avgifter till försäkringsfonder m. m.
Visserligen kan man säga att det ända ytterst är med arbetarnas löner
dessa avgifter betalas, men påståendet är icke hållbart. En
lagbestämmelse verkar med större kraft än den muntliga
överenskommelsen vid förhandlingsbordet. I det senare fallet kan företagaren
åtminstone beräkna verkan av sina utfästelser, i det förra är han
oförmögen att utöva något personligt inflytande. Samhället, som på ena
sidan av sin lagbok har principen om näringsfrihet inskriven, har på
den andra sidan måst inskriva bestämmelser, som motverka de
skadliga följderna av näringsfriheten. Just på grund av samhällets
lagstiftning till skydd för arbetskraften har näringsfriheten så beskurits
att den icke längre motsvarar meningen med dess införande.
Inskränkningen av näringsfriheten har varit till gagn för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
