Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Nat Ellgar
vitsig, typiskt fransk idé är scenen, där primadonnans alla manliga
flammor bjudits ihop på en gång för att illustrera divans förtid,
nutid och framtid. Efter denna glanspunkt verkar tredje akten
vanlig enkel slututredning av tillställt trassel. Precis som i en
ordinär operett, vilket stycket delvis är — med musik av Oscar Straus.
En behaglig, rundhänt påkostad aftonunderhållning, gammal
hederlig teater och först som sist just detta — teater.
Romanen om soldaten Schweijk är världsberömd och <har nått
långt utöver sitt tjeckoslovakiska hemlands gränser.
Sohweijk är den enkle mannen av folket, rekryten, som bära
använder sitt sunda bondförstånd, då han skall utföra sina
överordnades befallningar. Han är van att ha sin egen mening om vad
han företar sig, att veta och förstå vad han gör; inte att handla
på order, som han inte begriper och som det är meningen, att han
inte skall begripa. Han kan marschera och resonera men finner
sig inte i att "marschera och inte resonera". Därav alla
bakvändheter han gör. Han är alldeles motsatsen till dum, har i stället
en mycket förnuftig, bondförnuftig, mening med vad han företar
sig. Då befälet aldrig meddelar honom meningen, är han dömd att
göra allting rosenrasande som Sven Dufva. Det är den civila
människans protest mot militärandan. Vi vill inte behandlas som själlösa
maskiner utan som människor.
Sådan är i stort sett denna berömvärda romans ända och mening.
Schweijk spelades utan större entusiasm på Södra Teatern.
Pjäsen är i denna version inte särdeles bra och av den motsedda
antikrigspropagandan hade blivit en på grovt folkliga effekter
inställd beväringshistoria med svensk lokalisering här och var.
Blodet ropar under almarna är en poetisk, något lång titel, varifrån
man kunde strukit de sista orden. Med "under almarna" menas
i det här fallet, att handlingen tilldrar sig på en bondgård.
Dramaten fortsätter att odla O’Neill, vilket man bör vara den
tacksam för. Den sällsamme amerikanske diktaren är inte bära
på högsta modet, han är också till sin produktion vår främste nu
levande dramatiker. Han är ingen dandy på det litterära
marknadstorget, lever blott för sin diktning och tar sin djuplodning i
människosjälar på bittraste allvar. Helst söker han kontakt med
ursprungliga, okonstlade naturer, vilkas instinktliv fungerar fritt från
civilisationens och kulturens besmittelser.
Blodet ropar är redan 10 år gammalt och är ett klart naturalistiskt
skådespel. Det handlar om en farmarfamilj i Västern på 1850-talet
— en genombrottsperiod, då guldfebern florerade som värst — i
vilken familj sonen i huset uppträder som rival till sin far om
styvmoderns kärlek. Den nya frun blir styvsonens älskarinna och
dräper, för att betyga sin kärlek till sonen, det barn hon får med
honom. Båda komma i fängelset, medan den 80-årige fadern går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
