Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 51
ensam kvar på gården, det enda konstanta elementet jämte de båda
almarna.
Det blev en av de kompaktaste föreställningar, ett av de
starkaste stycken, som någonsin givits här.
Lyckliga Jönsson på Södra Teatern är anmärkningsvärd av det
skälet, att den annonserar den kompletta brist på användbara
folklustspel, som f. n. råder. Handlingen rör sig om så gammalmodiga
ting som gulaschbaroner. Och enda begripliga skälet till styckets
förekomst år 1933 är tillgången till en övertygande populär aktör i
huvudrollen.
Svenskt original på Dramaten! Därtill succés för detta original,
Våld, av Vilhelm Moberg. Förf. kan tydligen vara en ganska frän
herre. Här framför han inte mindre än tre alldeles rysliga
äktenskap i frihet. Man brukar i sådana fall fråga, om det verkligen
går till så i livet. Det är om både fysiskt och andligt våld detta
dystra skådespel handlar. Det avser en kritik, rättare
förkastelsedom, över hela den äktenskapliga institutionen. Bevisföringen är
obarmhärtig, slående, nedslående.
Förf. har som sagt kopplat ihop tre stycken tragiska familjer,
av vilka den yngsta ännu inte hunnit bli familj och där
ojämt-dragningen börjar på själva bröllopsdagen. Äldst i gården och så
att säga mest meriterad i fråga om äktenskaplig tragik är jägmästare
Granbäck, nestorn i denna olyckskrönika. Han har hållit ihop med
sin fru för barnens skull trots "djup och varaktig söndring". Då
yngsta flickan avpolletterats till en underlig figur, som minuten före
vigseln söker komma ifrån hela giftermålsaffären, föreslår
jägmästaren sin fru, att de själva nu skiljas och leva var för sig. Den
åldrande makan kan icke bära detta utan — kastar sig utför
balkongen. En brutal och onödigt grym sluteffekt.
Paret numro två är en ung ingenjör med fru. Här bedrar mannen
hustrun och det blir en framtvingad uppgörelse med halv försoning
till resultat. Och i det yngsta paret, som springer ut, finner man
den modernaste tidens syn på saken. Gemensamt för alla är
vardagens ändlösa tristess, gastkramningen, kampen på liv och död
mellan de äktenskapliga kedjefångarna. En helafton på grått i grått.
Komedier om uppkomlingar göra lycka nu för tiden. M. Pagnol
blev mångmiljonär på sin Topaze och nu har väl M. Verneuil
tyckt, att han kunde vara lika god. Eller har författarkollegans
lagrar inte lämnat honom någon ro. Mångskrivare som han är har
det säkert inte kostat honom särdeles möda att bilda Banken —
Banque Nemo (= "ingen"), som den heter på franska.
Den, som tar upp en annans idé, gör sällan mästerverk, allra
minst då förebilden är ett mästerverk, vilket med andra ord vill
säga, att Verneuil inte är någon Pagnol. Den festivitas, som Topaze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
