Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Litteratur - André Malraux: La condition humaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
André Malraux: La Condition humaine. N. R. F., Paris 1933.
André Malraux har inte behövt Goncourtpriset för att bli lanserad*
Hans namn har en god klang alltsedan han 1929 på allvar slog igenom*
med »Les Conquérants», i översättning känd även för svenska läsare
(Erövrarna, Tiden 1929). Hans följande arbete, »La voie royale» (1930)
befäste ytterligare det rykte som i år fått sin officiella bekräftelse
genom den utmärkelse som kommit hans sista roman till del.
Skådeplatsen för handlingen i La Condition humaine är densamma
som i genoimbro†tsromainien: det senaste inbördeskrigets Kina.
»Erövrarna» skildrade 1925 års oroligheter i Kanton; i »Condition humaine»
utgöres den yttre ramen av händelserna i Shanghai två år senare,
närmare bestämt den blodiga brytningen mellan kuomintang-partiets
general Tjiang-Kaj^Sjek och de ryskinfluerade kommunistiska elementen i
ipartiet. Framställningen har i detta avseende en prägel av tillförlitlig
historisk dokumentering vilken enbart som sådan gör boken läsvärd.
Men detta är av underordnad betydelse. Om Malraux för andra gången
väljer denna miljö är det därför att den i sin aktivitets laddade atmosfär
ger honom ett utomordentligt tillfälle att behandla ett problem som
ligger honom särskilt om hjärtat: konfrontationen mellan tanke och
handling, den mänskliga tanken som ställes på avgörande prov inför
handlingens ödesdigra nödvändighet.
Det gäller liv och död i denna bok, men på ett annat sätt än man
vanligen menar: det gäller villkoren för människans liv och död, la
condition humaine. I Malraux’s närmast föregående roman, »La voie royale»,
upplagd som inledning till en större cykel som dock ännu ej fortsatts, har
hjälten åtagit sig en expedition genom Siams urskogar, därtill lockad
ej så mycket av möjliga upptäckter som fastmer av behovet att pröva sig
själv i faran och lidandet. Författaren ställer honom inför situationer
som kräva ett uppbåd av hela den manliga urkraft en människa kan vara
mäktig, och han visar hur denna består provet och reser sig i trots även
mot döden.
Idéerna äro till icke för att tänkas utan för att konfronteras med
verkligheten. Så låter Malraux på ett ställe i Condition humaine den gamle
Qisors säga om marxismen: »Marxismen är ingen lara (doctrine), det är
en vilja, arbetarklassens vilja att känna sig som sådajn, att segra som
sådan.» Heroismen är till såsom livsnorm, ej för art rättfärdiga tillvaron.
Och för dem av Malraux’s hjältar som ha denna norm har döden ingen
udd, den kan till och med få en säregen tjusning som hos Tsjen, för
vilken allting blir enkelt och ångesiten viker när han en gång fattat
beslutet att dö för sin sak. Kyo dör för att han velat ge sitt liv en mening.
»Vad hade ttt liv varit värt för vilket han in)te accepterat att dö?...
Nej att dö kunde vara ein handling som gav det högsta uttrycket åt ett
liv vilket hade så mycket gemensamt med döden.»
Livets högsta potens i livets förnekande — detta är ej en nihilistisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
