Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1 febr. 1934 - Otto R. Wangson: Bortglömda reformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är förklarligt om frågan om en reform av
hemortsrättsreglerna kommit i förgrunden i den offentliga diskussionen. För ett
ytligt betraktelsesätt kunna de lätt framstå som själva roten till det
onda. Eller är det inte de, som lämna så många hjälpsökande utan
hjälp och som till på köpet ge upphov till dessa upprörande
manipulationer från kommunernas sida med understödstagare och sist men
inte sämst till våra ökända fattigvårdsprocesser?
Jo, nog ser det så ut; och det ser förvisso mycket illa ut. Men
vad är då felet med våra hemortsrättsbestämmelser och hur
avhjälpa det?
Hemortsrättsproblemet har för närvarande två sidor, som man
vid en diskussion måste hålla noga isär och som båda i lika mån
kräva beaktande: en, som i högsta grad berör individernas rätt och
en annan, som i inte mindre grad berör kommunernas. Från början
voro de tu ett. Så länge individerna, med relativt få undantag, hade
sina rötter i jorden, så länge befolkningen m. a. o. var bofast, så
länge låg lösningen på hyllan och vållade inga besvärligheter: varje
kommun fick dra försorg om sina fattiga. Hemortsrätt innebar
också ursprungligen — och innebär alltjämt till sitt väsen — rätt till
försörjning för envar i (av) hans hemortskommun.
Men är det inte just den princip, som fortfarande gäller? Och
den är ju både enkel och rättvis.
Det är därom de lärda tvista.
För det första: nog är den enkel, det är sant och visst. Bara
alldeles för enkel för våra komplicerade samhällsförhållanden. Den
dög bra för 200 år sen och gick någorlunda an även för 100 år sen.
Då kunde det inte gärna råda någon tvekan —och därför heller ingen
tvist — om till vilken kommun i försörjningshänseende den skulle
höra, som fötts, fostrats och i hela sitt liv verkat i en och samma
kommun. Hans kommun fick naturligtvis i nödens stund hjälpa
honom. Det var egentligen först då med industrialismens intåg hos
oss folk började få vandringsoron i blodet och mera allmänt flytta
på sig, d. v. s. med befolkningens växande rörlighet, som frågan
komplicerades och avancerade till ett problem, därtill "ett av de mest
svårlösta inom fattigvårdslagstiftningen". Ty då en person föddes
inom en kommun, gick i skola i en annan, fick tjänst i en tredje och
sedan förde en industriarbetares rotlösa och rörliga tillvaro — vilken
av dessa kommuner skulle nu anses som hans egentliga hemkommun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
