Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1934 - Eva Wigforss: Kvinnosak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnosak 149
tidigt en kärlekshistoria, fick gifta sig och for till London för att
söka lyckan, kom till teatern, först som tillfällig hjälp men snart
som skådespelare, och det dröjde inte så länge förrän man fann
honom med i de litterära kretsarna ända upp i hovet. Hans syster
skulle sannolikt bortlovats av fadern långt före tjugo år. Om hon
vägrat, skulle han ömsom slagit henne och bett henne inte krossa
hans hjärta. Och hade hon som brodern flytt med sina
tillhörigheter i ett knyte, är sannolikheten för att hennes teaterbana skulle
fört henne till en okänd grav vid en vägkant så stor, att den andra
möjligheten, den att bli berömd och stor, blir försvinnande liten.
Om det inte kan bli tal om någon likhet i möjligheter för manliga
och kvinnliga litterära begåvningar på Elisabets tid, om det är rent
av löjligt att vänta sig några slags litterära prestationer av de
kvinnor man finner på den tidens gravstenar omgivna av skaror av barn
i alla åldrar, så skulle man kanske däremot kunnat vänta, att
sextonhundratalets från en del av arbetet befriade damer, isynnerhet de
barnlösa, skulle visa sig äga talanger och utöva dem. En och annan
finner man, som likt vår Lenngren vittnar om, vilket oerhört brott
mot den goda tonen de begå. Så en Lady Winchilsea (f. 1661):
"Alas! A woman that attempts the pen such presumptuons creature
is esteemed The fault can by no virtue be redeemed." (Men ack!
En kvinna som försöker skriva, så övermodig skulle synas blott att
ingen dygd kan sona hennes brott.) En annan Duchess Margaret
of Newcastle, också barnlös, vittnar: "Kvinnor leva som flädermöss
och ugglor, arbeta som djur och dö som maskar." Ända in i förra
århundradet klagar Florence Nightingale över att "kvinnor ha aldrig
en halvtimma för sig själva".
Det är först när medelklasskvinnorna på 1700-talet och början
av 1800-talet få möjlighet att skriva, som de stora namnen komma:
Jane Austen, George Eliot och systrarna Bronté. Men vilken
tillvaro för en Charlotte Brontê t. ex., som Virginia Woolf anser mer
begåvad än Jane Austen, men också mindre i stånd att låta denna
begåvning komma till sin rätt. Hur skulle hennes liv och
författarskap gestaltat sig, om hon inte behövt vara så hämmad och i strid
med hela världen, om hon haft råd att köpa mer än en liten bunt
papper åt gången, om hon fått se lite mer av världen och
människorna? Skulle hennes böcker blivit lika oformliga och skulle hon
dott ung, instängd och förkvävd.
Trots allt blevo ett par av dessa, Jane Austen och Emily Bronté,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
