Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 28 febr. 1934 - Litteratur - Sixten Belfrage: Nationalsocialismen framför portarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r Litteratur 169
stick i stäv med de tidigare programuttalandena. De stora varuhusen
bortsätta sin verksamhet. Det hette annars i början att de skulle uthyras
till småhandlande. Och ännu har man ej hört att exempelvis Thyssens
industrier socialiserats. S†orgodsein som skulle sönderstyckas kommer
emellertid ingen människa art röra, förklarade jordbruksminister Darré i
juli. Däremot har man ju hört att Hindenburg begåvats med åtskilliga
kvadratmil jord till tack för sitt besvär att vid högtidliga tillfällen klä
på sig sina ordnar och uniformer och låta fotografera sig, djupt rörd
tryckande Hitlers hand. Att han borde få en slant för besväret, var ju
iümligt. Men så vårst socialistiskt är det hela verkligen inte.
Det mest blygsamma försök att sätta sig in i den nazistiska åskådningen
borde väl ända snudda vid det ideologiska problemet: vad gömmer sig
bakom denna ideologi? Är det bära en slump att all denna till synes
hopplösa röra av gamla romantiska slagord, formler, proklamationer,
antikapitalism och rasgalenskap trumpetas ut från Tyskland? Eller tjänar
den högre syften? — Fakta tala här sitt tydliga språk: junkrar och
borgare ville i sista stund hejda det uppmarscherande proletariatet:
de romantiska stämningarna bröto igenom med fruktansvärd kraft. Därav
den energiska kampen mot upplysningstidens ättelägg: den liberalism och
rationalism, som städse präglat den demokratiska rörelsen. Därav den
forcerande uppfattningen av den nationella statens gudomliga
bestämmelse, därav rasmytologin. Och antikapitalismen var det feta agnet på
Ide dolda krokar, som i det stora fiskafänget lades ut för alla de
skum-ögda individer inom medelklassen (och eventuellt arbetarklassen) vilka
eljest skulle lystra till de socialistiska och kommunistiska parollerna.
Hur föga bevänt det i själva verket var med denna: antikapitalism
erkänner ju också exempelvis Feder själv i ett ryktbart uttalande: »Jag
avvisar varje socialiseringsförsök emedan varje sådant experiment
innebär fara för att det skapande elementet, d. v. s. personligheten, ställes
utanför driftsprocessen» (juli 1933). Det är ju en ekonomisk liberalism,
så god som någon.
Det vore utan tvivel orättvist art påstå, att docent Belfrage slukat
na-ziismen med hull och hår. Han reagerar mot det åsiktstvång och den
rättslöshet som är rasmytologins konsekvens. Man får dock inte vänta
sig allt för mycket av honom. Om aktionerna mot fackföreningarna heter
idet: »Det verkade brutalt, och det var det också(!) Men för den som läst
nationalsocialistisk litteratur var åtgärden icke överraskande.,» Naturligtvis
ünte; men är det bära de oberäkneliga händelserna man bör reagera mot,
får man ju en underlig norm för sin värdering. — Wsserligem kunna
tyskarna ge sina teorier och proklamationer en obehaglig skärpa och
Mrdhet, framhåller han, men för egen del tror han inte att den andliga
ofriheten är så stor i Tyskland som den enligt nazistisk teori borde vara.
— Trösten är ytterst klen.
Någon större tyngd åt framställningen lyckas resenären Belfrage icke
skänka genom att skildra egna upplevelser: »Själv har jag beträffande
det personliga bemötandet endast haft angenäma erfarenheter från
nazismens Tyskland.» Meddelandet bidrar dock mycket litet till nazismens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
