Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Den österrikiska socialismens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att valet måste stå mellan kapitulation utan strid och ett våldsamt
motstånd och önskade att genom ett växande motstånd mot varje
nytt fascistiskt anslag moraliskt förbereda arbetarklassen på det
oundvikliga: att själv vid rätt tidpunkt ta upp den avgörande striden.
Inom ledningen hade emellertid en grupp partimedlemmar från
landsorten, särskilt från Nieder-Österreich, vilka höllo en
överenskommelse med vissa regeringsgrupper för möjlig och
eftersträvansvärd, ständigt vunnit inflytande. Medan en del av dem med hjälp
av demokratiska krafter bland bönderna och borgarna ville störta
Dollfuss (liksom man på sin tid i Tyskland satte sina förhoppningar
till centrum och den sydtyska partikularismen) såg en annan del av
denna grupp (särskilt i Kärnten) till och med i Dollfuss och Fey det
"mindre onda" i jämförelse med nationalsocialismen. Ur denna grupp
uppstod "Arbeitsbund" under ledning av renegaterna Zeinitzer och
Pischler, ännu medan skyddsförbundet kämpade om liv och död.
Men också den del av partiet och framför allt
fackföreningsledningen, som höll sig borta från dylika irrvägar, ställde in sin taktik
på att det dock på något dittills obekant sätt skulle bli möjligt att
utan en avgörande kamp åtminstone kunna rädda
arbetarorganisationernas blotta existens, även om det skulle ske mot kapitulation för
fascismen. Därjämte började delar av ledningen för skyddsförbundet och
driftsråden att leva ett egenliv, och partiledningen ansträngde sig att
ta hänsyn till dessa som till alla grupper.
För en utomstående måste följande underliga bild uppkomma:
skyddsförbundets fysiska stridsberedskap ökades, men arbetarklassens
moraliska stridsberedskap försvagades oupphörligen. Icke blott det
att man viljelöst tog mot varje nytt slag, varje ny förödmjukelse av
regeringsfascismen — förstörandet av Wiens finanser, hemvärnens
utbyggande, hjälppolisen, likriktandet av arbetarkamrarna och
arbetsförmedlingarna, förstörandet av fackorganisationerna bland post- och
järnvägsmännen (vilket blev så ödesdigert) och mycket annat — att
man tolererade taktiken med en statskupp fördelad i tjogtals
smådelar i stället för att använda lämpliga stridsmetoder eller själv ställa
motståndaren inför ett avgörande. Nej, man bemödade sig dessutom
om att mot arbetarklassens egen sunda instinkt hävda att det inte
"var så farligt", att organisationen ännu ägde bestånd och att man
redan för 40 år sedan kunnat avvärja liknande angrepp med mindre
resurser. Så ofta man än spottade oss i ansiktet, frågade vi, om det
regnade. På så sätt demoraliserades så småningom arbetarklassen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
