Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Den österrikiska socialismens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibringades den meningen, att partiet alls inte längre tänkte på ett
verkligt motstånd mot fascismen.
För att råga måttet bemödade sig med berömvärda undantag
partiets ledning och press med en iver, som i sanning varit värd en
bättre sak, att bevisa för arbetarna att en våldsam kamp mot
statsledningen hade föga utsikter till framgång och, såvitt möjligt, måste
undvikas. Ja, det fanns till och med underliga figurer, som redan
före striden ställde frågan, vad man över huvud taget skulle göra
med en seger. Man sade detta så ofta till arbetarna, tills de
verkligen trodde det och i det avgörande ögonblicket inte rörde ett finger
för att hjälpa det beträngda skyddsförbundet, fastän de — och det
måste slås fast gentemot regeringslögnerna — med sina hjärtan helt
stodo på de proletära kämparnas sida. Den psykiska demoraliseringen
hade lamslagit den fysiska stridsberedskapen. Det var den verkliga
hemligheten i detta föregivna arbetarklassens misslyckande.
Ingen medlem av partiledningen kan i dag hänvisa till att han
förutsett och motarbetat denna utveckling. Också de få, som inom
ledningen riktigt uppfattade läget, bemödade sig av falsk solidaritet
om att offentligen försvara en taktik, som de också själva ansågo
fördärvlig, och bidrogo därmed till att inom arbetareliten förtroendet
till hela ledningen försvann och en känsla av övergivenhet spred sig.
I den fördärvliga fatalistiska förklaring av den materialistiska
historieuppfattningen, som verkade så förhärjande i Tyskland, menade
man sig kunna handla blott i en utifrån objektivt given revolutionär
situation, men till dess helt enkelt måste vänta. Men om tecken på
en revolutionär masstämning verkligen visade sig, vartill framför allt
proteststrejkerna i storföretagen och de tallösa krav, som
skyddsförbunds- och partigrupper framförde, då bromsades raskt med en
hänvisning till att det rätta ögonblicket ännu icke var kommet. Man
ansåg, att den hänförelse för striden, som en gång uppstått, kunde
läggas på is, att den genom ytterligare fascistiska angrepp kunde
stegras, och följderna visade sig den 12 februari. De organisationer,
som vid tidigare kritiska tillfällen mobiliserat först, rörde nu inte
ett finger. De hade förlorat tron på att det verkligen efter så många
falska alarm skulle bryta löst, särskilt som på många orter denna
gång ingen officiell paroll gavs.
I verkligheten betydde väntandet på en spontan aktion, att man
överlät bestämmandet av tidpunkten åt motståndarna i stället för att
själv välja den, och detta är den andra hemligheten i fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
