Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Den österrikiska socialismens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetarklassens misslyckande. Blott en månad tidigare hade den
avgörande striden funnit en intakt centralledning hos skyddsförbundet.
Blott tre dagar tidigare hade alla distriktsledarna i Wien och
därmed alla vapen stått till förfogande, men så gav man fascisterna
tid att i förväg häkta alla dessa och ett otal andra funktionärer, och
att förstärka sin egen apparat. Detta förklarar den brist på ledare
och den desorganisation inom skyddsförbundet, som trots all
tapperhet gjorde dess strid förgäves. Den militära ledningens misslyckande
var alltså till största delen en följd av den falska politik, som till
och med givit motståndarna tillfälle att i rätt tid ännu före den
egentliga striden slå en stor del av stridsmedlen ur arbetarklassens
hand. I stället för det psykologiskt riktiga ögonblicket blev det just
det mest olämpliga, i vilket den oundvikliga striden till sist utbröt.
Liknande gäller för fackföreningarna. Dessa hade visserligen för
länge sedan beslutat besvara en likriktning med generalstrejk, men
motståndarna voro kloka nog att först blott likrikta postmännens
fackförening och senare blott järnvägsmännens. Motståndslöst läto
fackföreningarna detta ske, och dock hade en generalstrejk före detta
likriktande givit åtminstone järnvägsmännen ojämförligt bättre
utsikter. Nu fann den till slut dock utbrytande avgörande striden
postmännen och järnvägsmännen i fullständigt demoraliserat tillstånd. I
hela Österrike strejkade man inte på en enda bangård — trots
järnvägsmännens hela sympati för skyddsförbundet.
Och då man förlitat sig på den proletära skyddsstridens spontana
utbrytande, uteblev t. o. m. fackföreningarnas formella strejkparoll.
Visserligen hade dessa (med få undantag) till sista ögonblicket, då
tidpunkten för den fascistiska kuppen redan var fastställd, sökt
driva en strutspolitik. Erinrar man sig icke Tyskland? Många
fackföreningar ha t. o. m. efter stridens utbrott på uttrycklig förfrågan
förklarat, att de inte kände till något om generalstrejk. Om en
formell generalstrejksparoll utgått från fackföreningscentralen till
storföretagen, skulle få underlåtit att följa den. Men nu fortsatte många
att arbeta trots missnöje med regeringen och sympati för
skyddsförbundet.
Vi vilja icke anklaga och ej heller förklara utvecklingen enbart
med hänvisning till arbetarrörelsens uppträdande, men vi vilja genom
att isolerat betrakta de taktiskt-ideologiska frågorna visa, varför det
gick som det gick och icke annorledes. Så tragisk utgången än är,
har skyddsförbundets blod icke flutit förgäves. Den österrikiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
