Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Victor Svanberg: Tonen från Äppelviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 Victor Svanberg
gåves" sin "bortersta barndoms förlorade spår". Allt vad han minns
är en naturstämning, utsikten över Sundet.
Bakom barndomen är släktens liv. Kan Österling komma i
kontakt med det? Ja, om han tar naturen till hjälp. Han känner sitt
sinne stillna "på gröna högar från fädrens tid":
där den sommar blåser
som jag känns vid.
Men han är en annan gång ärlig nog att erkänna sitt
främlingskap inför det tysta gavelrummet i den kringbyggda slättbygården:
Vår nya oro har förverkat rätten
att njuta vila på den forna grunden.
Jag har i tio år väntat på sådan ärlig självkritik av våra
förkonstlade hembygdsdiktare. Det är väl att den äntligen kommit.
De ogripbara bygdeminnena kunna icke förstärkas av historiska
eller arkeologiska sammanställningar. "Ales stenar" har till ämne en
skeppssättning på Skånes sydkust. Det är en sinnrik symbolik byggd
på paralleller och motsättningar mellan det gungande havets nu och
de tunga stenarnas förflutna:
tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila.
Man kan för ett ögonblick tjusas av denna dikt, av dess präktiga
rytm och magnifika naturbilder, men blott för ett ögonblick.
Naturen lever i den, havet lever och strandängarna leva. Men dess
hjälte, den forntida sjökonungen i sitt gravskepp, han är död — död
och icke återuppväckt. Han är ett skelett att hänga sinnrikheter på.
Han är icke ens en skugga, än mindre en ättling av den viking, som
Geijer gav liv av sitt eget stormande liv. Österling talar i en
naturdikt om "en puls av vilt behag". Alltför sällan förnimmer man den
pulsens slag i hans dikt om människor och i hans dikter om minnen
förnimmer man den aldrig.
Det kan synas grymt att jämföra Österlings vikingadikt med
genrens främsta svenska mästerverk liksom att jämföra hans dikter
över konst med konungen bland all världens konstinspirerade skalder,
med Keats. Det kan synas grymt. Men det är icke orättvist.
Österling har själv utmanat till sådana jämförelser, när han uppträder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
