Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Frans Severin: Vid en historisk vändpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i varje konkret stridsfråga är det borgeliga frisinnet numera att
finna på samma sida som högern, antingen det är fråga om en strid
på arbetsmarknaden eller en lagstiftningsfråga. I den aktuella
frågan om lagstiftning till "skydd för tredje mans rätt till neutralitet
i arbetskonflikter" finnes så vitt vi kunnat iakttaga ingen som helst
meningsskiljaktighet inom den borgerliga pressen ehuru det
föreliggande lagförslaget utan all gensägelse i sin praktiska tillämpning blir
ensidigt. Dagens Nyheter fann sig t. o. m. för någon tid sedan böra
deklarera, att även om så vore, även om lagen i sin tillämpning
ensidigt riktade sig mot ena parten på arbetsmarknaden, kunde detta
inte utgöra skäl för dess tillbakavisande. Fråga är huruvida inte
fientligheten mot fackföreningsrörelsen i innevarande ögonblick är
starkast inte från de egentliga eller kanske rättare de större
arbetsgivarna utan från en medelklass, som åtminstone delvis inte har
någon direkt känning med fackföreningsrörelsen och sålunda inte
omedelbart kan ha varken någon nytta eller skada av dess
verksamhet, dess utveckling eller undertryckande. Gå vi utanför vårt eget
lands gränser synas även här med reservation för olikheter i övrigt
stämningarna vara desamma eller åtminstone besläktade.
Varför har denna förändring inträtt? Äro arbetarna inte längre
den svagare och förtryckta parten, och har inte den borgerliga
radikalismens rättskänsla samma anledning i dag som tidigare att
sympatisera med eller åtminstone tolerera arbetarklassens, speciellt
fackföreningsrörelsens strävan och kamp? På denna fråga kan man
måhända svara både ja och nej. I allmänhet taget äro arbetarna
ännu alltjämt de sämst betalda. De ha den osäkraste ekonomiska
ställningen. Deras anställning har den tillfälligaste karaktären, och
ingen grupp utsättes så hårt för konjunkturväxlingarnas tryck som
arbetarklassen. De ha det hårdaste arbetet och bli först utslitna.
Betecknande är att i statstjänst, där pension allmänt är införd, de
lägre befattningshavarna, vars arbete är jämförligast med
kroppsarbetarnas i det privata näringslivet, ha den tidigaste pensionsåldern.
En stationskarl t. ex. avgår vid 63 år men en byråchef först vid 67.[1]
I det privata näringslivet äro arbetarna i många yrken utslitna långt
tidigare och det är för dem många gånger absolut omöjligt att
erhålla arbete redan innan 60-årsåldern är nådd. Enligt uttalanden
från arbetsförmedlingarna har en arbetslös arbetare som fyllt 45
år ytterligt svårt att erhålla ny anställning även inom sitt gamla yrke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
