Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Frans Severin: Vid en historisk vändpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å andra sidan ha arbetarna mycket påtagligt förbättrat sin
ställning sedan tiden för fackföreningsrörelsens uppkomst. Jämför man
exempelvis industriarbetarklassen med tjänstemannagruppen har en
betydande förskjutning inträtt i gruppernas relativa ekonomiska
ställning. Medan industriarbetarklassen åren 1913—1932 har stegrat sin
reala årsinkomst med 34 % har tjänstemannagruppen fått stanna
vid 12%. Under samma tid har en starkare förkortning av
arbetstiden genomförts för kroppsarbetare än för tjänstemän och
följaktligen är förbättringen för arbetarklassen ännu starkare beträffande
timlönen. Den reala timlönen har i själva verket stigit med icke
mindre än 81 %. Dess värre är industriarbetarklassen ingen enhet.
Stegringen är mycket olika för olika grupper, och taga vi slutligen
lantarbetargruppen i betraktande, så förmörkas tavlan hastigt i det
denna, redan före 1913 lägst betalda arbetargrupp har blivit
ytterligare efter de övriga under den därefter försiggångna utvecklingen.
Men inte heller tjänstemännen äro någon enhet. Det finnes bland
dessa relativt väl betalda och sådana, som äro upprörande lagt
betalda. Härav följer, att resultatet av de två senaste decenniernas
utveckling har blivit, att många arbetargrupper ha en väsentligt
bättre ställning än vissa tjänstemannagrupper, medan däremot vissa
andra tjänstemannagrupper alltjämt höja sig väsentligt över även de
högst betalda arbetarna.
Industriarbetarna kunna sålunda inte obetingat anses vara de
svagaste och starkast undertryckta. Det finnes vissa grupper, vars
ekonomiska ställning är ännu sämre, vartill ytterligare kommer, att
dessa grupper, utan organisation som de äro, även i andra
hänseenden än lönefrågan måste underkasta sig arbetsgivarnas godtycke.
I och för sig förändrar detta visserligen inte det faktum, att
arbetarklassen såsom enhet betraktad intar den minst gynnade ställningen.
Men på grund av den differentiering, som ägt rum under de två
senaste decennierna, blir det en smula inkorrekt att taga
arbetarklassen såsom en enhet och jämföra med tjänstemannaklassen, likaledes
betraktad såsom en enhet. Den uselt avlönade
genomsnittskontoristen har ingen nytta av att ingenjören, kamrern, kontorschefen har
en relativt god inkomst, och den högst betalde industriarbetaren
lider inte av, att lantarbetaren har upprörande uselt betalt.
Arbetarklassens organisationsarbete och kamp har sålunda lämnat
ett oförnekligt resultat. Även om arbetarklassen — med vederbörlig
hänsyn till vad ovan sagts — alltjämt är den sämst lottade, har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
