Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Frans Severin: Vid en historisk vändpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faktorerna förbisedda. Men denna uppsats avser ju inte att diskutera
problemet om arbetslöshetens orsaker. Vilken eller vilka orsakerna
till arbetslösheten än äro, är arbetslösheten, då den antar en permanent
karaktär med årslånga arbetslöshetsperioder, en för
fackföreningsrörelsen lika farlig företeelse som den ovan påpekade borgerliga
reaktionen. Att arbetslösheten väsentligen försvagade den tyska
arbetarrörelsens ställning torde vara obestridligt. Det var inte den enda
och inte den viktigaste orsaken till katastrofen, men säkert en
medverkande, något som den tyska fackföreningsrörelsen tydligen också
insåg. Sannolikt förklarar denna insikt ivern att förkorta arbetstiden
även till priset av en reducering av inkomsterna.
Fackföreningsrörelsen är liberalismens logiska resultat och fiende,
jag avser härmed inte arbetarnas och fackföreningarnas medvetna
intressemotsättning till företagare och kapitalister.
Fackföreningsrörelsen är till sin natur liberalismens motsats och kan inte existera utan
att delvis upphäva denna. Ty liberalismens ekonomiska princip är
renodlad den fria, personliga och fullständigt oreglerade
konkurrensen, medan fackföreningsrörelsens ofrånkomliga syfte är att upphäva
denna mellan arbetarna, liksom trusternas, kartellernas och
arbetsgivarföreningarnas syfte är att upphäva konkurrensen mellan
företagarna. Man synes verkligen här kunna tillämpa den marxska
dialektikens tes och antites. Fackföreningsrörelsen och kapitalismen betinga
uppenbarligen varandra och sätta därför också en gräns för varandras
utveckling. Kunna de båda krafterna tänkas nå sin kulmen och
därefter leva vidare och vegetera vid varandras sida samt likt rymdernas
stjärnor hålla varandra i jämvikt såsom harmoniekonomerna
föreställde sig? Näppeligen. Fackföreningsrörelsen måste en gång nå fram
till en punkt, där dess utvecklingsmöjligheter äro uttömda, där den inte
längre kan växa i omfattning, inte längre taga ut något av
kapitalismen, inte vinna några förbättringar utan i samma takt som
produktionen växer, där den icke längre kan gå framåt och därför måste gå
tillbaka, om den icke kan slå in på nya utvecklingslinjer, där den förgör
kapitalismen, för att icke förgöras av den. Det liberala systemets
oreglerade kamp mellan de två makterna kan, sedan dessa nått sin
fullständiga utveckling till det ekonomiska livet dominerande giganter,
icke fortsätta i det oändliga. Intet samhälle står ut därmed, utan
måste tämja dem och ställa dem i samhällets tjänst eller hamna i en
katastrof som kan innebära ena partens seger, men också bådas
nederlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
