Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Gösta Langenfelt: Den internationella hjälpspråksfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fall icke rörde sig om grammatiska, klassiskt formade språk, utan
praktiskt talspråk, därom vittna Nya Testamentet på grekiska och
de ännu kvarlevande latinska dialekterna i Frankrike, Spanien,
Portugal, Italien och Rumänien. Latin och grekiska av denna art voro
världsspråk för den tiden; bevis härför äro ju de talrika låneorden
från latinet i germanska språk.
Genom katolska kyrkan förblev latinet ett skrivet världsspråk under
medeltiden, men det gjorde även tjänst som talat hjälpspråk för
den högre bildningens män av olika nationalitet ända till 1700-talets
slut, ja, ännu längre;[1] dess avskaffande för denna uppgift
sammanhängde naturligtvis med den stigande vågen av språklig nationalism.
Redan med Ludvig XIV, ’Solkungen’, hade franskan usurperat
latinets roll som diplomatspråk, och med freden i Rastatt 1714 fick
franskan en överställning inom den internationella politiken, som först
bröts i Versailles och Genève 1919, då engelskan blev likaberättigat.
Grunden till denna förändring kan ges i det engelska uttrycket: There
is safety in numbers. Franskan hade aldrig haft den stora roll som
handelsspråk som engelskan haft och har. Sedan 1600-talets början
hade engelskan spritt sig med sjöfarare, handelsmän och kolonister
till alla världsdelar, och rikets segerrika krig och Förenta staternas
expansion uteslöto all konkurrens från holländskan, spanskan och
portugisiskan, av vilka de sista vid vissa historiska epoker voro på väg
mot världsmonopol. Engelskan är i dag modersmålet för över 200
miljoner människor och förvaltningsspråk för dubbelt så många.
Denna historiska exposé är icke utan sitt värde för en uppsats om
den internationella hjälpspråksfrågan. Det psykologiska motivet har
för författaren varit att visa vilken utslagsgivande roll som
hjälpspråk vissa nationalspråk spelat under olika tidrymder sedan Kristi
födelse. Renässansen, med dess indirekta följder för
hemlandsspråkens upphöjande till litterära språk och dess upptäckt, att medeltidens
latin var ett barbariskt hanterat och av de olika ländernas
uttalsvanor influerat latin, ledde forskare och tänkare över till tanken på
ett fullkomnat, för den mänskliga tankens finaste skiftningar idealiskt,
konstgjort språk. Alla de tidigare världsspråksivrarna under
1600-talet hade matematikens internationella symbolskrift till föredöme
(så Hugo 1617, Kircher 1655, Dalgarno 1661, Wilkins 1661), eller
musikens (Lodowych 1646). Vetenskapsmän, såsom Pascal,
Descartes, Leibniz, m. fl., alla sökte de ett av andra, levande språk icke
härlett internationellt medium, avsett att exakt tolka filosofernas
begrepp, men alltså utan värde för praktiska sysselsättningar. Man
vet ej hur många dylika konstspråk, som systematiserats, men 300
finnas ännu bevarade. Som exempel på den logiska utvecklingen
av begreppen i dylika språk kan man ta spanjoren Sotos Ochandos
serie (1845) : ab oorganiskt element, aba enkelt ämne, abe förening,
abi dimension, ababa oxygen, ababe hydrogen, ababi nitrogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
