Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Gösta Langenfelt: Den internationella hjälpspråksfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. s. v. Idealet att nå fram till en ordklassindelning, vars ändelser (t. ex.
-o för substantiv, -ar för infinitiver o. s. v.) med ens meddela ordets
inplacering i grammatiken, har, förutom det obekväma i att
ordstympning eller ordutvidgning hör till regeln, den nackdelen med sig,
att språken uppbyggas syntetiskt, ungefär som det klassiska latinet.
I Ido, som dock är reformerat Esperanto, kan man finna följande
former av verbet skriva: skribos, skribanta, skribabos, skribinta,
skribonta, skribata, skribebos och skribita. Olägenheterna med dylika
språk är ju att personer, som t. ex. skandinaver och engelsktalande,
vilka för länge sedan upphört att besvära sig med ett rikt förråd
av böjningsändelser, nu få taga ett steg tillbaka och pressas in i ett
antikverat formsystem, vars ordförråd är ett stympat (och
godtyckligt valt) hotch-potch av olika europeiska språk.
Ett av kriterierna på värdet i ett konstspråk förblir ju det, att
dess ordförråd uppsugit så många ord i de verkliga, mest spridda,
levande språken, att vid läsningen förklarande associationer inställa
sig — eljest äro vi tillbaka vid de abstrakta vetenskapsspråken.
Vad skall man nu göra med följande brev på esperanto: "Tiu ĉi loko
de mia naskiĝo kaj de miaj infanaj jaroj donis la direkton ...?"
Redan i Ido har den, som tämligen väl känner till franska, tyska
och engelska, lättare att ta sig fram,: "La mondlingual movado
avancas ... la unesna grupani." Och på Occidental: "Mi constata
ancor un vez, que Occidental es un lingue occidental." Slutligen på
Novial: "Un amika de me kel had studia spesialim okulali kirurgia ..."
För en konstspråksadept, som ganska bra känner latin, alternativt
franska, spanska eller andra romanska språk, därefter engelska,
alternativt tyska, holländska eller, mera tveksamt, ett skandinaviskt
språk, bör inlärandet av glosorna underlättas. Men för en fransman,
en engelsktalande, en tysk och andra nationaliteter, äro ovan återgivna
texter prov på mesopotamiska. Naturligtvis kan ordförrådet inläras,
men en sådan minnesövning kostar ansträngningar. Det har sagts
om esperanto av en svensk statsman, att det är "de fattigas latin",
och det är sant, ty esperanto är som latinet dött i det levande livet.
I sammanhang härmed har det dessutom framhålits av T. C.
Macaulay[1] att språkfärdigheten beror till stor del av idiomatiska uttryck,
som vederbörande talare omedvetet översätta från sitt modersmål till
konstspråket och därmed göra sig oförstådda av lyssnarna.
Drömmen om ett språk i världen är väl nu avskriven; det som
återstår är emellertid lika viktigt, nämligen ett internationellt hjälpspråk,
som är erkänt och främjas av alla statssamhällen. Professor Shenton[2]
har påpekat att mellan åren 1840—49 anordnades det endast nio
internationella konferenser, medan man efter 1919 kan räkna med
åtminstone en om dagen, och det rör sig då ej blott om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
