Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 22 nov. 1934 - Victor Svanberg: En analytisk diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En analytisk diktare 595
Pirandello, årets pristagare, är ingen stämningsmålare och inte
heller någon tillverkare av "sanna berättelser ur livet". De varelser,
han låter tala och handla, äro vida skilda från de gängse romanernas
och de gängse dramernas personager, dem den gängse kritiken plägar
prisa såsom typiska, allmänmänskliga, normala. Väl kan han göra
sig möda att peka på verklighetsparalleller till sin dikts gestalter och
händelseförlopp, men det sker i självförsvar, när ropen om hans
fantasis excentricitet och bizarreri blivit alltför högljudda.
Oftare för emellertid Pirandello striden för sin egenart med finare,
skarpare vapen. Förebråelsen att hans figurer leva — känna, lida —
mindre än de reflektera och resonera, bemöter han så här: "är det
kanske inte sant, att människan aldrig så lidelsefullt använder sitt
förnuft som då hon lider, ty hon vill just utforska orsaken till sina
lidanden". Djuren, säger han, måste lida utan att resonera, och de
kritiker som frånkänna det reflekterande lidandet mänskligt intresse,
påtvingar han därför ironiskt den slutsatsen, att människorna, "endast
om de äro djur, äro riktigai människor".
Mot dem som efterlysa allmänmänsklighet i hans motivval,
invänder han följande. För zoologen är arten människa ett enhetligt
begrepp, men det är erhållet genom generalisationer från varandra
inbördes olika individer, och varför skulle diktaren arbeta med
zoologens generalisationer? Träben och emaljögon ingå inte i zoologens
människobegrepp men det hindrar inte att så utrustade individer
promenera omkring och göra anspråk på att behandlas som människor.
Liksom zoologen i "naturens" namn gör urval och förenkling i
den existerande verkligheten så gör i "samhällets" namn polisen och
prästen. En man är född i en familj med namnet Pascal, är döpt
till Matthias och har fått sysslan som bibliotekarie i en liten italiensk
kommun. Men han kommer bort, registreras som död och måste bli
en annan. Han börjar med att skaffa sig en annan livssyn — en
annan än den som passade till bibliotekarien. Han lånar barndom
av barn i andra städer. Utan minnen kan han inte få vänner, ty
vänskap består av växlade förtroenden. Kärlek kan han få
inkognito, men gifta sig kan han inte utan legitimation. Pengar kan han
förtjäna men han kan inte behålla dem, ty han kan inte beivra en
stöld. Den som inte har en — aldrig så ringa — plats i samhället,
måste skapa sig en ny men vad han skapar är en fiktion,
existerande i andras föreställning om honom. Romanen om Salig Matthias
Pascal är en modern variation av sagan om Peter Schlemihl, mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
