Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 30 dec. 1934 - Herman Stolpe: Demokrati och öppen diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATI OCH ÖPPEN
DIPLOMATI
Av HERMAN STOLPE.
Fyrmaktspakten har aktualiserat frågan om den s. k. "öppna
diplomatins" fördelar och nackdelar. Om utvecklingen inom världspolitiken
innebär, att det internationellt demokratiska forum, som heter
Nationernas förbund, får minskande betydelse, och att de avgörande
besluten i stället komma att fattas av ett stormaktsdirektorium, så har
detta till följd, att stater av andra och tredje ordningen berövas en
god del, kanske hela, sitt inflytande på världspolitiken. Sker detta,
har man all anledning förmoda, att samtidigt den av de demokratiska
idealen inspirerade "öppna diplomati", som tillämpats inom
Nationernas förbund, kommer att ersättas av den hemliga diplomati, som
behärskade förkrigstidens storpolitiska avgöranden. Tiden är inne att
söka fixera vilka resultat, som vunnits genom den öppna diplomatin,
och att besvara frågan, om världen har något att vinna på att denna
metod för politiska förhandlingar överges.
Sir Afthur Salter, som under ett decennium var tjänsteman i
Nationernas förbunds sekretariat och vann rykte som en av förbundets
insiktsfullaste och skickligaste krafter, har i ett nummer av Politicai
Quarterly (jan.—mars 1932) skrivit en artikel om Den öppna
diplomatins teknik. Han framhåller där, att den öppna diplomati, som i
stor omfattning praktiserats efter krigstiden och vars ännu
allmännare tillämpning stod som idealet för dem, som genom
fredsslutet ville göra även den internationella politiken safe for democracy,
kännetecknas därav, att den är direkt och offentiig. Med förstnämnda
karakteristik avses i första rummet, att utrikesministrarna i olika
länder i en omfattning, som fullkomligt saknade motstycke under
förkrigstiden, förhandla direkt med varandra, dels därigenom att de
ett par gånger om året personligen råkas i Geneve, dels därigenom
att de avlägga personliga besök hos varandra.1 Förklaringen härtill
ligger givetvis däri, att de moderna kommunikationsmedlen skapa
möjligheter till kontakt, som före kriget helt enkelt icke existerade.
1 Hanns G obs ch har i sin utomordentliga bok Europa inför
avgrunden (Sthlm 1933) karakteriserat den nya utrikesministertypen på följande sätt
i fransmanen Léon Brandts gestalt: "När hade man förr upplevt, att en
utrikesminister i sådan tvångslöshet umgås med sina utländska kolleger? När
har man förr varit med om att en utrikesminister blott en dag i förväg
telegrafiskt anmäler sin ankomst till Madrid, Berlin eller Warschava, utan att
ett sådant besök iscensattes med diplomatisk ritual och pressfanfarer? När
har man förr upplevt, att Frankrikes utrikesminister högst oceremoniellt
kommer ilande i egen flygmaskin, konfererar i oljig läderdress två timmar i
London, Geneve eller Wien och sedan åter sitter och äter kväll hemma vid sitt
bord i Paris? När har man förr upplevt, att statsmän göra besök hos
varandra som andra grossörer i bomull ?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
