Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 30 dec. 1934 - Herman Stolpe: Demokrati och öppen diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Herman Stolpe
Bära för tjugofem år sedan ledde Sir Edward Grey Storbritanniens
utrikespolitik utan att under loppet av ett decennium personligen råka
någon av sina kolleger i andra länder. Den direkta
förhandlingsmetoden har kommit till användning även därigenom, att experter i
specialfrågor kommit personligen tillsammans, utan att
utrikesministerierna använts som mellanhänder.
Gentemot dessa direkta förhandlingsmetoder ha näppeligen några
allvarligare invändningar rests, ty de utgöra en naturlig konsekvens
av den allt längre drivna specialiseringen, nödvändiggjord av
statsmakternas växande inflytande på skilda områden av statslivet, samt av
de möjligheter till snabba kommunikationer, som den moderna
tekniken skänkt oss. Däremot riktas en växande kritik mot de försök,
som under efterkrigstiden gjorts, att göra diplomatin offentlig på
ungefär samma sätt som överläggningarna i ett parlament stå öppna
för medborgarna. Sin kulmen hittills nådde denna kritik efter den
ekonomiska världskonferensen i London, då framför allt Mussolini
ironiserade över det patetiska konferensdeklamerandet, som ej förde
fram till några resultat, och uppställde som krav, att de avgörande
världspolitiska besluten skulle fattas av mindre, effektivt arbetande
församlingar, representerande de betydelsefullaste intressenterna,
d. v. s. stormakterna. Det var ur känslor av denna art, som
fyrmakts-pakten växte fram. Den kan alltså med fog betraktas som ett utslag
av diktaturmentalitetens negerande av den demokratiska
parlamentarismen, icke blott i dess inomstatliga utan även i dess
mellan-folkliga former.
För motståndare till den öppna diplomatin ligger det nära till hands
att karrikera den såsom fullständigt form- och metodlös. Man
ironiserar över det befängda i att föra förhandlingar, som kräva ingående
sakkunskaper, för att överhuvud förstås, inför öppen ridå, och man
klagar över det fördärvbringande i att utsläppa kommunikéer och
förhandsmeddelanden, som bli föremål för mer eller mindre
sakförståndig behandling i pressen och kanske påverka allmänna opinionen
därhän, att framgångsrikt igångsatta förhandlingar icke kunna
slutföras. I motsats häremot ställes kanske forna tiders ritualbundna
diplomati, där "ovänliga" ord hart när betraktades som en större
skymf än ovänliga handlingar. För konventionella 1800-tals
diplomater måste det ha tett sig som ett fruktansvärt tecken på
diplomatins dekadans, när t. ex. Snowden under förhandlingarna i Haag 1931
uttryckte sig på ungefär samma oförblommerade sätt som hemma i
parlamentet och av fransmännen öppet kallades "grotesk och
skrattretande". Förkrigstidens diplomater visste att hålla tand för tunga,
de voro bundna i traditioner, som ömt vårdades i utrikesministerierna
och de voro till brädden fyllda av medvetande om sitt yrkes vikt och
värdighet och de kunde för den skull utan att snegla efter
folkopinionens växlingar utöva sitt folkmedlande kall.
Den skildring in extremo, som ovan givits av såväl den öppna som
den slutna diplomatin, understryker synpunkter av betydelse, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
