Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 30 dec. 1934 - Litteratur - Oswald Spengler: Avgörande år. José Ortega y Gasset: Massornas uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Litteratur
opportunt att krydda sin framställning också med glosan folkgemenskap,
anser att »kulten» av arbetaren skall upphöra: »Kroppsarbetaren går
åter in i nationen som helhet, icke mera som dess bortskämda
skötebarn (!) utan såsom det understa trappsteget i stadssamhället.» All
humanitär socialpolitik är för den välsituerade krigarfilosofen bära
pjosk: »Sjukan att vilja vara försäkrad — mot ålderdom, olycka,
sjukdom, arbetslöshet, alltså mot ödet i varje tänkbar företeelseform» —
detta uppges vara ett olycksbådande tecken på ett folks »sjunkande
livskraft». Annars kan man säga, art Spengler härmed övertygande
uppvisat halten i sin och de officiellt erkända nazisternas folkgemenskap.
1933 kunde man kanske tro att dylika synpunkter i varje fall icke spreds
med Hitlers samtycke. Efter episoden den 30 juni 1934 förstår man
emellertid, varför Spengler gått skottfri.
»Hjärnornas nivellering är fullbordad», klagar Spengler: »Man samlar
sig i massa, man vill i massa, man tänker i massa. Den som icke tänker
med, den som tänker själv, uppfattas som motståndare.» Detta är
grundtemat i Ortega y Gassets studie Massornas uppror. Det är ej ur politisk
synpunkt problemet diskuteras, söker han intala oss; endast ur kulturell.
Det är således ej fråga om arbetarmassorna utan om massan människor
över huvud taget, som saknar kulturell smak och ambition men som gör
anspråk på att prägla världen just nu. Kanske hade rubriken braekornas,
uppror stundom varit mer träffande.
Emellertid är det snart nog tydligt, att författaren i hög grad
överskrider sina befogenheter. Genomsnittsmänniskan — om vilken med all
rätt sagts art ingen sett henne — framstår naturligtvis också för Ortega
y Gasset som en politisk faktor av största betydelse. Syndikalismen,
kommunismen, fascismen är de stora massrörelser, som den liberalt
orienterade professorn i någon mån analyserar — socialismen nämns bära i
förbigående. Från sin synpunkt förkastar han dem alla såsom
kulturfientliga.
Det stora, allt överskuggande faktum, som bestämmer Europas
utveckling för oöverskådlig tid framåt, är enligt Ortega y Gasset folkökningen*
under det föregående seklet: medan folkmängden under tolv
århundraden, intill 1800, aldrig översteg 180 miljoner, hade den 1914 stigit till
omkring 460 miljoner. Folkökningen är en händelse på gott och ont.
Positivt betyder den, att livet ökats, intensifierats. Negativt:
mänskligheten uppges ha demoraliserats; massans låga smak påstås ha blivit
bestämmande. Också Ortega y Gasset ställer således frågan: måste
västerlandet gå under? Han avvisar emellertid Spenglers (gamla) perspektiv,
om ock under stora artighetsbetygelser. Trösten är nog så paradoxal:
att våldet triumferar i dag gläder den blide filosofen, »ty det betyder
att dess tillbakagång begynner av sig själv». Man kan knappast påstå, att
Ortega y Gasset blivit sannspådd; det är i alla fall åtskilliga år sedan«
paradoxen formulerades. Den torde emellertid vara typisk för de
borgerliga historietänkarna, som lever i sin lilla värld av förträffliga
lagar: en bättre tid kommer »av sig själv». Man behöver — och bör —
inte lägga två strån i kors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
