Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 25 jan. 1935 - Litteratur - Albert Grzesinski: I kamp för den tyska republiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur 109
Scheidemann proklamerade i denna situation republiken utan art avvakta
resultatet av en folkomröstning — ett verkligt krafttag i betraktande av
revolutionsverkets senare öden.
Socialdemokratins misstag inleddes redan vid riksvärnets upprättande.
I missförstådd och missriktad radikalism vägrade arbetarna att låta
enrollera sig i riksvärnet. Man hade fått nog av vapenlekar i kriget.
Följaktligen utlämnades riksvärnet åt den gamla kejsararméns officerare,
som rekryterade sitt manskap från samhällslager av reaktionärt kynne.
Det var endast Noske, som vågade uppträda mot de »radikalas
folk-Imening» och förfäkta uppfattningen, art arbetarna borde erövra
riksvärnet och av detta skapa en demokratisk milis. Noske råkade i
miiss-kredit och tvingades snart att dra sig tillbaka. Grzesijnski förklarar, att
det får anses tvivelaktigt, »art riks värnet skulle ha tagit kommando från
rikspresident Ebert under alla tänkbara eventualiteter». Riksvärnet stod
således redan från början utanför och vid sidan om författningen.
Riksvärnet behärskades av den gamla militärkamarillan, som var beredd att
föra sin egen poliftik med av staten skänkta maktmedel. Denna tradition
har riksvärnet icke övergivit ens i tredje riket.
Den kommunisftiska rörelsen utgjorde aldrig någon fara i Tyskland
efter 1919, förklarar Grzesinski. Republikens fiender stodo till höger.
Demobiliserade desperados, som icke ville finna sig i ordnadt arbete,
organiserade {talrika friskaror, som hotade republikens fortbestånd under
dess .tidigaste år. Tyvärr ingrep man icke med tillbörlig kraft mot dessa
element redan från början. Flatheten och undfallenheten ställas i
blixtbelysning av GrzesinsJkis upplysning, att Kappkuppens organisatörer
och militära ledare av general von Seeckt gåvos tillfälle att sätta sig i
säkerhet utanför landets gränser, trots art Grzesinski och möjligen även
andra gjorde generalen uppmärksam på hans skyldighet art förebygga en
flykt. Men den ena korpen hackar icke ögonen ur den andra! Sedan
stämningen lugnats kunde de återvända och njuta sitt otium i form av
pension av den preussiska staten. Sannerligen — varje land har den
regering det förtjänar! Tyskarna böra icke ha anledning att beklaga sig!
över Hitlerstyret.
Grzesinski delar icke den allmänna beundran för Hindenburg. Den
tyske rikspresidenten var alltigenom militär. Han tänkte och rörde sig
som militär. Det var ett politiskt misstag art någonsin kora honom till
ledare för den tyska republiken. Art han valdes första gången berodde*
bland annat på art kommunisterna kastade bort sina röster på Thälmanns
fullständigt utsiktslösa kandidatur. När Grzesinski utnämndes till
polis-bnästare i Berlin måste han naturligtvis göra sin uppvaktning för
rikspresidenten. Han uppträdde därvid, förklarar Grzesinski med illa dold
ovilja, som en kompanichef som mönstrar sina rekryter.
Grzesinski har under två perioder beklätt ämbetet som Berlins
polismästare. Det är därför naturligt att han är en särskilt kvalificerad
berättare om den politiska polisens arbete och verksamhet i det tyska riket
före nazistrevolutionen. I samband med riksdagshusbranden lät man som
bekant skrämma upp världen med meddelandet, att polisen vid en hus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
