Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Ragnar Casparsson: Rationaliseringen och fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
typograferna. När sättmaskinen på sin tid infördes, fruktade
typograferna att denna sinnrika maskin skulle beröva dem brödet.
Nymodigheten möttes därför med stort misstroende. Sättmaskinerna
överflödiggjorde också till en början många handsättare, men de
nedbringade å andra sidan produktionskostnaderna, så att trycket
blev billigare, varigenom efterfrågan ökade. Även små inkomsttagare
kunde hålla sig med tidningar och böcker. Det visade sig mycket
snart, att sättmaskinernas införande endast tillfälligtvis åstadkom
rubbningar, som medförde arbetslöshet. Genom
fackföreningsrörelsens ingripande nedbringades arbetstiden för maskinsättare till 8
timmar, medan den för andra typografer utgjorde 9—12 timmar.
Lönen för en maskinsättare blev också redan från början cirka 30
proc. högre än för handsättare. I Sverge innebar maskinernas
införande inom detta yrkesområde fördelar för båda parterna.
Enligt en framställning om arbetslösheten i Förenta staterna av
direktören för Internationella Arbetsbyrån, H. B. Butler,
kännetecknades situationen i Amerika under åren 1914—1929 på ungefär
samma sätt. Trots en betydligt ökad produktion funno många flera
personer anställning i bok- och accidenstryckerier, och i New York
City kunde man därtill konstatera att företagen efterfrågade flera
yrkeslärda än oskolade arbetare. Men det finns naturligtvis å andra
sidan verksamhetsfält, där behoven kunna fyllas ganska snart och
där införandet av en ny maskin kan för all framtid göra en stor
del av arbetarna arbetslösa.
Butler berättar ett par detaljer av intresse rörande
skofabrikationen i Amerikas Förenta stater. År 1931 existerade 1,329 skofabriker,
som sysselsatte sammanlagt omkring 202,000 personer. Vid full
kapacitet skulle 200 av dessa företag kunna fylla efterfrågan på skor.
Skulle å andra sidan hela industrin rationaliseras till samma nivå
som de leveranskraftigaste fabrikerna, så skulle 81,811 personer på
300 arbetsdagar kunna sörja för hela den nuvarande årsproduktionen.
För närvarande förbrukas i Amerika i runt tal 300 miljoner par skor
årligen, vilket betyder ungefär tre par skor för varje invånare. Det
anses att skoindustrin skulle kunna framställa 900 miljoner par skor
årligen. Skoindustrin skulle således sysselsätta omkring 100,000
personer, som i ett välorganiserat hushåll hellre kunde sysselsättas
med någonting annat. Det vore naturligtvis icke något förnuft i ett
arrangemang, som innebar en återgång till äldre produktionsmetoder,
så att t. ex. skodonen gjordes för hand i stället för med maskin.
Sannolikt skulle industrin då kunna taga emot ytterligare något
100,000-tal arbetare, men å andra sidan är det uppenbart att
konsumenterna skulle få betala ett högre pris för skodonen.
Det är, som sagt, icke möjligt att i den allmänna utvecklingen
särskilja en bestämd tendens, som kunde motivera den
uppfattningen, att rationaliseringsåtgärder ovillkorligen medföra
arbetslöshet. Rationaliseringen syftar ytterst till produktionsmedlens
effektivisering. Genom nya metoder vill man med begagnande av samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
