Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Ragnar Casparsson: Rationaliseringen och fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller mindre antal arbetskrafter utvinna ett större och naturligtvis
även ett bättre produktionsresultat.
Om man kunde utgå ifrån att behoven vore konstanta, d. v. s.
att behoven vore likartade hos alla människor och i alla tider, så
är det uppenbart att rationaliseringen skulle få till resultat, att
hären av arbetslösa ökade vid varje teknisk förbättring av
produktionsapparaten. Å andra sidan skulle man då inom en tidrymd,
som kunde matematiskt beräknas, hamna i en återvändsgränd. Det
fåtal människor, som fortfarande ägde förmånen av en
sysselsättning i industrierna, skulle snart komma att dela de arbetslösas lott
av den enkla anledningen att det överväldigande flertalet av
samhällenas medborgare icke förfogade över några inkomster och
följaktligen icke kunde fylla sina behov genom att köpa den
rationaliserade industrins produkter. Så olyckligt är det emellertid icke.
Behoven äro skiftande, ständigt växlande och svåra att
tillfredsställa. Det finns ingen gräns för kulturmänniskans behov. Man
kan visserligen icke äta mer än en ganska begränsad portion bröd,
kött eller andra livsmedel, men kulturmänniskans anspråk på livet
äro ju icke begränsade till den rent animala livsföringen.
Om man betraktar rationaliseringen såsom en ganska naturlig
strävan att förbättra produktionsmetoderna, så kommer man till det
resultatet att rationaliseringsåtgärderna i det förgångna ingalunda
minskat utan tvärtom ökat även de breda massornas köpkraft.
Industrialismens historia är historien om en fortskridande
rationalisering. Ångan markerar den viktigaste förändringen i människans
livsföring. Mekaniseringsprocessen innebär en förändring av alla
vanor, traditioner och existensförhållanden. Genom
produktionsmetodernas fulländning har man under det senast förflutna
århundradet kunnat bereda utrymme och försörjningsmöjligheter för
miljoner nya människor. Vid början av 1800-talet uppgick Europas
befolkning till 190 milj. År 1914 var invånarnas antal 470 milj.,
trots att ett överskott på 40 milj. utvandrat till utomeuropeiska
kontinenter. Vid utgången av 1932 uppgick den europeiska
befolkningen till ett antal av 512 miljoner.
Betraktad i sitt historiska sammanhang kan man därför näppeligen
göra gällande att rationaliseringen skapar arbetslöshet och minskar
de breda massornas försörjningsmöjligheter. När man kommer till
ett sådant resultat, så låter man omdömet förvillas av mera isolerade
observationer. Det kan naturligtvis anföras massor av exempel på
rationaliseringsåtgärder, som omedelbart gjort tusenden brödlösa.
Undersöker man förhållandena under en längre tidsperiod kan man
emellertid konstatera, att produktionsmetodernas fullkomnande icke
leda till varaktig arbetslöshet. Nya och mera ändamålsenligare
maskiner, som placeras i ett produktionsföretag, kräva ju för sin
framställning arbetskraft inom andra yrkesområden — en
omständighet som man i allmänhet förbiser.
Rationaliseringen är nödvändig och ofrånkomlig. Den utgör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
