Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN LÄSARNA
ARBETSTIDEN.
Vid diskussioner om arbetstidens längd och dess förhållande till
arbetslösheten, rationaliseringen och mekaniseringen slår det en åhörare med
häpnad, med vilken trosvisshet motståndarna till arbetstidens förkortning*
motivera sin uppfattning. Någon annan motivering än rent teoretiska
funderingar om att en minskning av arbetstiden skulle enbart öka
arbetslösheten, kunna de icke åvägabringa. Man drar fram siffror och börjar
jonglera med dessa på alla de tusen och en sätt, vartill siffror alltid
kunna användas. Någon pekar t. ex. på att regeringen medverkat till att
omkring 100,000 arbetare fått sysselsättning vid reservarbeten, utan att
någon minskning av arbetstiden över Iag har skett. Detta skulle för en
»arbetstidsförkortare» vara rena fördärvet, ty därmed tillföres ju
marknaden nya produkter och ökas överflödet, säger man. Mot detta
resonemang må erinras att regeringens åtgärd var nyttig och välbetänkt,
ty den skaffade människor sysselsättning och inkomst och de blevo sålunda
icke enbart konsumenter utan även producenter. Men än mera. Dessa
reserv- och nödhjälpsarbetare skola endast utföra sådant arbete som nu
icke kunnat eller behövts utföras i den s. k. öppna marknaden.
Visserligen är uppförandet av vissa byggnader, byggandet av broar och vägar,
skogsvård och dikesgrävning, både nyttiga och nödvändiga ting, men
de tillhöra dock icke livets uppehälle och nödtorft, och kunna ännu
mindre betraktas som konsumtionsvaror. Dessa arbeten betecknas ju också
som reserv- och nödhjälpsarbeten och allas önskan är väl att dylika
åtgärder skulle vara obehövliga, ja, allra helst helt försvinna, och det
är dessa åtgärder som »arbetstidsförkortaren» menar skulle åtminstone
minskas, ifall en generell arbetstidsförkortning genomfördes.
Men motståndaren till arbetstidens förkortning torde icke själv vara*
övertygad om beviskraften i de anförda svenska förhållandena och
åtgärderna, varför man anför en del allt för väl kända uppgifter från
Ryssland, Italien och Tyskland. Vad beträffar Amerika, bör man
hålla med motståndaren till arbetstidsförkortning, när han säger
att »Amerika passar inte in i någon av de enkla ramar som tecknats för
diktaturländerna» och »att man måste yttra sig försiktigt om detta land
i saknad av material».
Beträffande Tyskland kunna dock anföras några siffror, grundade på
officiella undersökningar av detta problem. Undersökningen gäller åren
1914—-1931, alltså långt innan Hitler tog hand om de officiella
meddelandena från detta land.
År 1914 voro inom storindustrin i Ruhr sysselsatta 426,000 arbetare.
År 1931 var antalet 303,000, d. v. s. att arbetsstyrkan inskränkts med
123,000 man eller 28.9 o/o. Nu må ingen tro art storindustrin i Ruhr varit
i nedgående. Tvärtom har denna ökat trots de 123,000 avskedade. År
1914 var produktionen 401,718 ton men år 1931 428,754 ton, alltså en
ökning av 27,000 ton. Sådant är möjligt endast genom en större
användning av tekniska hjälpmedel, som åstadkommit en ökning av
genomsnittsproduktionen pr arbetare från 945 kg år 1914 till 1,415 kg år 1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
