Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från läsarna 17S
eller en ökning av 50 o/o, och detta trots en betydande minskning av
arbetstiden. Produktionsstatistiken för kolproduktionen visar art om den
genomsnittligt sättes till 100 pr arbetare år 1914 så är den i dag för
Tyskland 141, för Belgien 110 och för England 106. Tar man siffrorna
från den bäst utrustade industrin, nämligen Tysklands, visa dessa art 5
gruvarbetare i dag göra 8 mans arbete och, då den tyska kolindustrin,
sysselsätter över 100,000 man, ha enbart på detta område av den
moderna industrin mellan 50- a 60,000 blivit arbetslösa.
Här är det som privatkapitalet tar alla fördelarna av framåtskridandet,
under det art samhället erhåller en mängd svåra och olösliga problem
att slåss med och arbetarna ohygglkgi bördor att bära.
Produktionen har under de senaste åren stigit med svindlande fart.
Vetenskap och teknik finna städse nya möjligheter art göra den
mänskliga arbetskraften överflödig, och kampen för det dagliga brödet har nått
en intensitet som aldrig förr. Arbetslöshet har blivit en kronisk
företeelse och antalet arbetslösa visar en skräckinjagande stegring.
Konsum?-tionen tycks ej kunna hålla jämna steg med den stegrade produktionen,
helt visst beroende därpå art stora grupper av människor sakna normal
köpkraft till följd av arbetslöshet.
Här måste dock finnas en lösning. Och lika väl som
framåtskridandets män genom sin uppfinnande och rationaliserande verksamhet
öka produktionen och frigöra den mänskliga arbetskraften, lika väl måste
från samma håll ses till, att den frigjorda arbetskraften får nya tillfällen
art deltaga i produktionen, så att den i normal utsträckning kan taga sin
andel av de skapade nyttighetema. Man måste hämta andan ett ögonblick
och trygga de vunna framgångarna, innan dessa förloras genom krafter,
som man i brådskan glömt att räkna med.
Är då frågan så häpnadsväckande inkrånglad? För en helt vanlig
förnuftig människa ställer sig saken sålunda: Om för en viss produktion i
dag fordras tio man och i morgon genom förenklad procedur endast
fem — exemplet förekommer vid många fabriker och industrier — vad
skola vi göra med de andra fem. Skola dessa svälta ihjäl? Nej, då blir det
genast fem konsumenter mindre. Vi måste tänka på deras andel i
konsumtionen. Varför ej i stället taga konsekvensen och dela upp arbetet
så art dessa få i fortsättningen göra rätt för sig. Vi andra måste i
alla fall försörja dem genom våra bidrag till arbetslöshetsunderstöd och
annat, som är lika osmakligt för mottagaren som för oss andra, som
belastas därmed. Avkorta arbetstiden i stället och låt folk göra rätt för sig.
Hur skall detta kunna genomföras? Alldeles säkert går det ej vid
enskilda företag och knappast heller inom enskilda nationer. Liksom
åttatimmarsdagen måste systemet genomföras i alla producerande
länder med inflytande på världsproduktionen. Här har sannerligen
Nationernas Förbund en uppgift, vars lyckliga lösning skulle bringa
mänskligheten långt närmare den eviga freden än allt hopplöst tjatande om
nedrustning och rustningsbegränsning. Varför slåss nationerna? I regel
om avsättningsområden för överskottet av den inhemska produktionen.
Ju fler som få arbete, dess större avsättning redan inom det egna
landet och dess mindre anledning till strider med an-dra länder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
