Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 25 febr. 1935 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 Från läsarna
Att låta maskinerna arbeta, måste bli mänsklighetens lösen. Vi leva i
maskinåldern. Frigör mänskligheten från det betryckande slaveriet för
dagligt bröd. Vi äro uppfostrade i den inpiskade föreställningen, att
vi skola äta vårt bröd i vårt anletes svett. Men varför, när maskinerna
kunna göra det mesta arbetet? Maskinerna skola till slut hjälpa mänskl
ligheten framåt mot den frigörelse, som så många anse vara livets
högsta lycka, och som städse varit föremål för all mänsklig stråvan.
Röster från flera håll göra sig redan hörda i denna ända och tack
vare sina enorma resurser har Ford kunnat omsätta dessa idéer i praktiken
och i England har parlamentet nu börjat syssla med detta problem.
En nedsättning av arbetstiden kommer otvivelaktigt art hastigare
tvinga fram tekniska förbättringar av alla slag, och allt fler och fler
nyttigheter komma så småningom genom förbilligad framställning de
bredare lagren tillgodo. Utvecklingen hittills har utvisat detta. Och
vidare, när dagens behov ej längre ta all mänsklig omtanke i anspråk, hur
många nya värden skall ej den frigjorda anden skapa för mänskligheten?
När världens nyttigheter ej längre utöva samma lockelse genom sin
svåråtkomlighet, skall måhända också till slut vår nuvarande uppfattning om*
livets mening och lycka ändras därhän, art ej endast ägandet och
hopandet av värden blir allt för den enskilde. Måhända skall omtanken om
medmänniskan och mänskligheten få större plats i vår strävan.
Vi ha vidare en annan viktig faktor av reell betydelse art räkna med.
När arbetaren märker, att de tekniska framstegen mer påtagligt komma
honom till godo, hur oändligt många uppslag skola vi ej få från detta
håll, där man nu i ångest för dagens bröd hopplöst försöker motarbeta
maskinernas oemotståndliga frammarsch.
Någon gräns för arbetstidens beskärande torde vi ej behöva bekymra
oss om. Låt utvecklingen avgöra den saken. Åttatimmarsdagen har
stimulerat till allt ivrigare arbete för teknikens fulländning, och varje tekniskt
framsteg skapar ideligen nya och åter nya möjligheter till än mer
genomf-gripande förbättringar.
Skola människorna missbruka sin ökade frihet? Allting ändras, och vi
måste tid efter annan revidera vår uppfattning. När förr ett tolvtimmars
slaveri var oundvikligt för ett knappt levebröd, betraktades givetvis
sysslolösheten som en svår synd. När i våra dagar en 6—7 timmars
genomsnittlig arbetstid räcker mer än väl till för en vida rikligare
försörjning, måste vi se saken ur denna nya synvinkel.
Är då friheten så avskräckande? Energi och framåtanda komma
säkerligen allt framgent att hävda sin plats, och den ökade ledigheten
kommer då som nu art av framåtsträvande individer användas till
förkovran och kunskaper och skapande av ökad trevnad. Ungdomen får
ännu mer tid till lekar och idrott och arbetaren får tillfälle att i naturen
finna ersättning för fabriksarbetets grå enahanda.
Vi måste ena oss i en enda strävan: Att låta maskinerna arbeta. Det
första steget i den riktningen måste bli arbetstidens begränsning i för^
hållande till tillgång på arbetskraft.
Algot Sjöström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
