Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1935 - Karl Fredriksson: »Internationalens egen politik»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 Karl Fredriksson
manövrerad och smidig aktionsform än en allmän blockad. Men
då kommer återigen frågan: om nedkämpande av naziregimen är en
så vital angelägenhet för den internationella arbetarrörelsen att
ekonomiskt krig är av nöden — varför då rygga tillbaka för medel,
t. ex. transportblockader, som i varje fall inte anses värre än att
man griper till dem i konflikter med sitt eget lands arbetsgivare?
Den karaktär av halvmesyr och den motsägelsefullhet som
utmärker denna aktion är trots allt ända en tämligen oskyldig svaghet
i förhållande till den kalkyl som gäller aktionens förutsättning att
tjäna det avsedda syftet.
Någon tid efter det nazismen hade segrat i Tyskland utkom "Der
Kampf", de österrikiska socialisternas teoretiska tidskrift, med ett
specialnummer, ägnat åt betraktelser över sammanbrottets orsaker
och vad som nu var att göra. Otto Bauer, en av dem som tidigare
övat det kanske starkaste inflytandet på utformningen av
internationalens paroller, bidrog där med en uppsats, i vilken han också
berörde problemet om en möjlig militär intervention från andra
makters sida. Bauer menade där, att arbetarrörelsen skulle begå ett
svårt misstag om den ginge med på eller främjade dylika
spekulationer. Hans resonemang var ungefär det, att en utifrån riktad
attack mot Hitlerväldet sannolikt skulle få den psykologiska verkan,
att Tysklands folk och även Tysklands arbetare svetsades
tillsammans inför angreppet utifrån, och att Tysklands folk därvid skulle
tvingas att mycket starkare än eljest identifiera den rådande
regimen med den tyska nationen.
Denna psykologiska kalkyl förefaller ganska rimlig. Skada blott
att inte samma realistiska bedömning fick större gehör och
tillämpning även då det gällde den ekonomiska interventionspolitik, som
bojkotten faktiskt utgör. Om Tysklands arbetare få dra åt
svång-remmen under några år genom att bojkotten lyckas krympa
Tysklands utrikeshandel — är det månne sannolikt att större delen av
Tysklands arbetare då fyllas av tacksamhet och sympati mot
arrangörerna av en sådan bojkott?
Den som vill begrunda denna sida av saken kan ju själv tänka
sig hur sympatiskt det skulle kännas att få sitt lands exportvaror
bojkottade och sin arbetslöshet ökad bära för att andra länders
arbetare vill visa sin omtanke och hjälpsamhet.
I den "psykologiska kalkylen" bör det också i detta sammanhang
spela en betydande, för att icke säga avgörande roli, vilken reagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
