Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1935 - Paul Olberg: Masaryk och demokratin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
Paul Ölberg
niskorna bredvid varandra. Diktaturen är en maktorganisation —
demokratin en broderlig och fri gemenskap.
Såsom världsåskådning omfattar enligt Masaryk demokratin också
vetenskapen, konsten, religionen o. s. v. Liksom politiken är
demokratin ett vetenskapligt gebit, där man måste handla efter strängt
vetenskapliga metoder. Sålunda säger han i ett av sina arbeten att
teokratin såsom aristokratismens världsåskådningsform överhuvud
taget icke har någon vetenskap utan hemlighetsmakeri, mysterier,
profeter, den har inga forskare utan spåmän. Demokratin ställer
principiellt vetenskapen och filosofin gentemot teologin och
skolastiken. Vetenskapen är i motsats till teologin en vetenskap om
människorna och för människorna, icke Gud utan människan är för
vetenskapen mätaren på alla ting, människan är forskarens sanna och
yttersta objekt. Och vidare: demokratin kräver en ny politik, som
är uppbyggd på vetenskaplig sociologi och alla teoretiska vetenskaper,
som syssla med det samhälleliga livet.
Kritisk vetenskaplig forskning av intresse för sanning och
humanitet är därför ett utav de viktigaste krav, som Masaryk ställer på
demokratin. Blott i enlighet med dessa grundsatser kan demokratins
idé förverkligas i riksdag, i press och i det offentliga livet överhuvud
taget. Dålig demokratisk politik drives ofta därför att dess
företrädare äro dilettanter på den vetenskapliga forskningens område inom
demokratin. Därav följer naturligtvis ingalunda att
vetenskapsmännen obetingat måste vara goda demokrater. Masaryk motsätter sig
kritik mot demokratins för närvarande oundgåeliga brister, ty de
politiska ledarna äro icke ofelbara. Ofelbarhet, säger han, är en
yttring av bristande bildning och halvbildning och just demokratin måste
vara på sin väkt mot politiska uppkomlingar.
En annan viktig förutsättning för Masaryks demokratiska
världsåskådning är hans höga uppskattning av arbetet. Som en röd tråd
löper hans värdesättning av arbetet genom alla hans arbeten och
budskap. Hans skildring av denna demokratins egenskap är en
lovsång till arbetet i detta ords-bästa betydelse. Själv en arbetets man
och en folkets man kan Masaryk samtidigt sägas vara en arbetets
diktare. Sålunda säger han: aristokratismen är de icke arbetandes
herravälde över de arbetande — demokratin kräver därför arbete
av alla och vill icke att arbetets frukter skola tillfalla dem, som icke
arbeta. Aristokraten härskar, demokraten arbetar. Av särskilt
intresse äro Masaryks yttranden om arbetets etiska och metafysiska
betydelse. I några föredrag, som han höll i slutet av förra
århundradet, kan man läsa: först genom arbetet lara vi känna oss själva. Den
som icke arbetar, är en vidskeplig människa, en tiggare, en
landstrykare, som väntar på undret. Genom undret vill han leva. Men
då man icke kan leva utan arbete, återstår ingenting annat än att
kasta andra i slaveriet. Kärleken till nästan är arbete, kärleken är
arbete. Därför sträva vi att hjälpa med arbete, där etik, predikan,
uppfostran komma till korta. Arbetet blir till ett hälsomedel icke
blott i straff inrättningarna utan vi försöka att förbättra människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
