Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1935 - Litteratur - André Gide: Pages de Journal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
André Gide: Pages de Journal (1929—1932). N. R. F., Paris 1934.
De som i c:a femton år förgäves väntat att Nobelpriset skulle
tillfalla dm franske författare som mer än någon varit vard en sådan
utmärkelse, nämligen André Gide, få väl nu, sedan han genom sin
övergång till kommunismen definitivt brutit med éQt borgerliga samhället,
på allvar skrinlägga dessa förhoppningar. Och frågan är om priset även
tidigare skulle kunnat anses som en utmärkelse för denna utpräglat
oakademiiska aude, som genom hela sin produktion ständigt utmanat den
konservativa kritiken genom att i varje nytt verk visa sig skenbart
kullstöta den åskådning som man velat stänga in honom i efter hans
närmast föregående arbete. Skenbart, ty vi skola se att Gide trots sina
motsägelser ända förblir sig själv, den store fridstöraren, vars personlighet
är så rik att den rymmer motsatser som icke kunna förlikas hos vanliga
dödliga.
I Gides nyutkomna dagbok från de senaste åren (varav partier redan
varit offentliggjorda i Nouvelle Revue Française) får man först i
diverse reflexioner och litteraturintryck värdefulla tillskott till kännedomen
om honom själv — t. ex. när han vill förklara sin så ofta påtalade
motsägelsefullhet: »Är det mitt fel om er gud låtit mig födas mellan två
stjärnor, en frukt av två raser, av två provinser och av två bekännelser?»
— eller om hans inställning till Barres, vars »skadliga inflytande» han
inte kan nog beklaga, vars stil han avfärdar som »sockerbagarkonst» och
vars nationalistiska rasteorier synas honom hamna i steril inavel ete.
Man frapperas emellertid av hans omdöme om Nietzsches Zarathustra
som han vid en omläsning funnit »odräglig i tonen» — det har dragits
åtskilliga paralleller mellan den och Gides ungdomsverk Les Nourritures
terrestres!
Det intressantaste i denna dagbok utgöres dock av de partier på
slutet där Gide säger sig vilja »högt ropa ut» sin sympati för diet nya,
Ryssland. »Och måtte mitt rop höras», tillägger han. »Jag skulle vilja
leva tillräckligt länge för att se denna väldiga ansträngning lyckas, dess
framgång önskar jag av hela min själ.» Ty Gide tror på femårsplanen
och tar varmt SSSR i försvar. En av de vanligaste invändningarna som
misstron mot Sovjet tagit sig uttryck i är den art Intourist bära skulle
låta utlänningarna få se de lyckliga resultaten av planen. Härpå svarar
Gide: »Men ni finna det helt naturligt att vi på vår kolonialutställning
blott visade vad som kunde lända Frankrike till ära.» Huvudargumentet
mot kommunismen är emellertid påståendet att den skulle leda till andlig
nivellering. Gide anser det vara ett grovt misstag att ställa kommunism
och individualism som oförenliga motsatser. En verklig kommunism
måste finna det i sitt eget intresse art uppmuntra de värdefulla
individerna, art draga nytta av alla individens värdefulla egenskaper.
Däremot kan den ekonomiska nivelleringen ha till följd art en massa falsk
överlägsenhet utplånas, och vad Gide beundrar hos SSSR är just att alla
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
