Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1935 - Litteratur - Birger Beckman: Det nya Italien - Alexandre Zevaés: Le socialisme en France depuis 1904
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LitteraUir
211
vad som går ut och in, bl. a. lär även radikal litteratur finnas att få i
de italienska boklådorna blott den är på ett främmande språk. Men gärna
söker man blåsa upp även ganska enkla fakta till stora och märkvärdiga
framsteg. Det skadar aldrig att de reduceras till mindre och riktigare
proportioner.
Förf. häcklar inte allt, som gjorts i Italien under de gångna åren,
,men han söker ställa in det i sitt sammanhang, ifall det nu alltid finns
ett sammanhang mellan Mussolinis skiftande ståndpunkter, vilka förf.
icke försummat att notera. Det är klart, att en bok, som icke bära tar
sikte på den ekonomiska eller politiska utvecklingen eller någon annan
sida, måste bli relativt kortfattad trob sitt omfång, och ibland skulle man
nog gärna sett en ännu utförligare framställning, men i det stora hela
får läsaren dock en tämligen gold bild av vad som skett under fascismens
styre. Därför behöver man ju inte skriva under alla reflexioner, som
göras, mm på en punkt är man nog benägen att oreserverat ansluta sig,
nämligen då förf. säger, att regimförändring måste komma om inte förr
så vid Mussolinis bortgång. Ty de framsteg, som gjorts, verka
onekligen blygsamma, om man jämför med vad som trots kris och allt
elände åstadkommits på andra håll i världen under ett friare styre.
Levnadsstandarden är alltjämt ytterligt låg därnere, såsom förf. visar med
siffror, och det som finnes, fördelas icke på ett rimligt sätt. Det enda
som riktigt vill växa och trivas är statsskulden, och försvarsutgifterna och
det brukar sällan leda till framgång i längden. Enligt Mussolinis egen
utsago har man ju också kommit till en gräns, där det icke går att pressa
ut mera. De allra sista månadernas valutapolitik visar också, att
ställningen utåt icke är stark.
Fråga är väl också, om regimens ställning inåt är så grundmurad, som
tman vill ge sken av. Trots de fördelar, som medlemskap i de
fascistiska organisationerna av olika slag ger, är det ett nästan obegripligt stort
antal människor, som inte begagna sig av detta. Förf. menar också, att
nöden börjar rucka på tilltron. Det går kanske art kasta de gamla
principerna över bord än en gång och slå in på nya vägar, men om Beckmans
framställning är riktig ter sig framtiden icke ljus under fascismens färla.
Alexandre Zévaés: Le socialisme en France depuis 1904.
Bibliothéque-Charpentier. 186 sid. 12 fr.
Hela det franska partiväsendet är utpräglat individualistiskt betonat
och det gäller även om de socialistiska partierna. Man har svårt för
att gå i flock och det leder till ideliga partisplittringar och
fraktfcms-bildningar, från vilka som sagt arbetarpartierna ingalunda äro befriade,
även om de större socialistiska partierna kunna sägas vara de bäst
organiserade. Det är i varje fall förenat med ett visst besvär att hålla
reda på alla grupper och vad ett är som framkallat splittring och vad
som skiljer den ena från den andra.
Zévaés har tididare redigerat en ganska omfattande historia över
Frankrikes socialistiska partier, där han själv skrivit de delar, som sysslfat?
med de sista årtiondena. Den här behandlade boken är närmast att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
