Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 24 april 1935 - Nils Andersson: Riksdagens 500-årsjubileum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folk har behov av ledare, men det vill icke ledas blint och
medvetslöst, med dövad kritik och munkorg. Det vill ha ett ord med i laget,
det vill ha del i avgörandena. Det vill vara representerat efter
demokratiska grunder.
De länder, som mist sin politiska frihet — som salt den för en
grynvälling i förtvivlan och desperation över hårda öden — hade
icke den representativa och demokratiska tradition, som är att finna
i de nordiska länderna och några andra. Det demokratiska
genombrottet efter världskriget i dessa länder gick aldrig på djupet. Innerst
inne rörde sig känslor av mindervärdighet och osjälvständighet, och
när förhållandena blevo förtvivlade — och de demokratiska ledarna
kanske voro för korta i rocken av brist på erfarenhet, kraft och mod
— kastade de överbord sin politiska frihet. Trots demokratins
bristfälligheter och tungroddhet hade den större kraft — en kraft på
grund av tradition — att hävda sig i vårt land, och i denna stund är
det endast obetydliga, desperata grupper under ledning av sjaskiga
figurer som vilja se den 500-åriga riksdagsinstitutionen demolerad
till förmån för äventyrliga politiska makter.
Den svenska riksdagen av i dag har utan tvivel sina brister och
man kan mycket väl tänka sig genomgripande förändringar av
densamma, dess organisation och arbetssätt, men en folkrepresentation
på demokratisk grund vill svenska folket näppeligen undvara, och
det stundande jubileet kommer säkerligen att manifestera, att
riksdagen intar ett centralt rum i vårt nationella medvetande. Jubileet
må bli en nationell och folklig tilldragelse i kraft av det förhållandet,
att folkets alla lager kunna känna sig delaktiga i rikets styrelse
genom den demokratiska representationen.
Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Det tillkommer folket att genom sin representation utjämna
klyftan mellan dessa arma och rika, att förverkliga en folkgemenskap,
som icke som i diktaturländerna blott är en tom fras utan får ett
levande innehåll.
Det politiska livets uppgift är ju att söka länka utvecklingen så att
nationen blir vad den nuvarande statsministern så lyckligt formulerat:
ett verkligt folkhem. Meningarna gå isär om de rätta metoderna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
