Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 6 juli 1935 - Litteratur - Aksel Sandemose: Dödens agenter. Rustningsiindustriens internasjonale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
Litteratur
kapitalistiska samhället oantastat. De två höra ihop, vapenhandeln är en
organisk och oundgänglig del av det rådande systemet, svärdet i en
galen mans hand. För att det skall kunna bli fred i världen måste
makten övergå till dem som ha ekonomiskt intresse av fred. Teserna
äro Aksel Sandemoses, förf. till den furiösa romanen En flykting krysser
sit spör. Han har för tillfället lämnat det skönlitterära fältet och gett
sig in på att penetrera realiteter, som visserligen äro tillräckligt ruskiga
att kunna emanera från någon författare till fantastiska skräckskildringar:
den verksamhet som utövas och de problem som skapas av den
inter-inationella rustningsindustrin — Krupp, Schneider, Vickers ete. —
dödens agenter som förf, kallar dem, civilisationens dödgrävare, för att
låna en annan vacker titulering från de båda amerikanerna Engelbrechts
och Hanighens arbete i samma ämne. Skriften är avsedd som
propaganda och har ett ringa omfång; Sandemose betraktar huvudsakliga fakta
om rustningsfirmornas samvetslösa metoder som kända — spekulationen
i krig, mutsystemet som innesluter även statsmän och högt uppsatta
militärer, upphetsandet av parterna i ett tilltänkt krig med lämpliga
utdrag ur orderböckerna som extra stimulans, den i profitens intresse
strängt upprätthållna neutraliteten i krig med leverans åt bägge håll:
otaliga soldater föllo i världskriget för kulor som de själva stöpt —
och han framlägger icke mer av dessa fakta än som behövs till
underlag för resonemanget. Han avskyr sentimental veklagan, har ingenting
till övers för den oklara och känslomässigt inställda fredsrörelsen.
Moraliserar gör han inte heller — moralen ger sig själv i detta fall, »och
det tjänar ingenting till att avfärda Zaharoff som den skurk han är».
Tanken att malå ut vapenhandeln ur det nuvarande samhället men i
övrigt bejaka detta är för Sandemose en anakronism. Ty vapen är
under krig över huvud taget allt: kläder, metaller, olja, fett, slaktade och
levande kreatur, verktyg, gevär, kanoner och först och sist mat. Gång
oå gång återkommer förf. till saken: man kan inte skjuta med gröt, men
mannen bakom kanonen skall smörjas med mat och ha kläder på sig.
Därför var det bära konsekvent när Tyskland och England mot slutet
av kriget betraktade alla varor som kontraband. Det kapitalistiska
systemet, framhåller han, förutsätter ständigt nya bytesobjekt och nya,
marknader, som andra ha, nya råstoffkällor, som agas av andra — man
vägar helt enkelt inte nedlägga vapnen.
Det som kallas »human krigföring» ägnar Sandemose några ironiska
betraktelser och pekar på ett förhållande som är både komiskt och
bittert tragiskt. Det ligger egendomligt nog i rustningsindustrins
intresse att den civila befolkningen skonas och art kriget blir en
uppgörelse mellan väpnade styrkor. Krigsindustrin är icke intresserad ov mord
och olycka, den är intresserad av profit. Om man är övertygad om art
krig är något nyttigt så måste man också acceptera användandet av de
mest effektiva medlen att förgöra folk. Art man icke dragit denna
förnuftiga konsekvens är vapenfabrikanternas förtjänst. Kunderna få
nämligen icke utrotas, det får icke brukas metoder som sätta rustnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
