Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 26 juli 1935 - Börje Schlyter: Franska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
Börje Schlyter
kommer honom att med förbundna ögon tangera det kriminella, som
utan att kunna anses otillräknelig dock saknar den medvetna
beräkning som gör en människa ansvarig för sina handlingar. Den makabra
episod som står som slutvignett till Patricks bild befäster även ett
olustigt drag av senil lascivitet.
Ett led i Emiliennes strävan är att genom försäljning av La Grange
hjälpa upp institutets affärer. Detta stöter emellertid på motstånd
hos Angéle och leder till en seg strid mellan de bägge systrarna, vilken
föres genom hela den tidrymd av sex år de föreliggande volymerna
omfatta. Emilienne gör en strategisk framstöt genom att taga hand
om Angeles dotter Camille för att gifta bort henne med en kollega
till Patrick, M. Raoul — under åberopande av den unga flickans bästa,
d. v. s. institutets bästa, åt vilket M. Raoul skall återskänka det
anseende Patrick i blindo komprometterat. Man följer med stigande
beklämning uppränningen till den tragedi detta äktenskap mot
bakgrunden av den unga flickans lyckodrömmar är predestinerat att bliva,
och dess dystra epilog på le Bateau-Refuge — frälsningsarmens
kvinnoasyl vid Seinestranden — betyder Emiliennes moraliska
nederlag. När hon äntligen lyckats genomdriva försäljningen av gården
kan hon inte njuta av frukterna — hennes krafter äro slut, och la
Maison de verre går sin undergång till mötes.
Men den röda tråd som striden om gården utgör är invävd med
andra inslag som det skulle föra oss för långt att här uppehålla oss
vid. Jean Malorie tillbringar icke hela sin tid i la Maison de verre.
Han får följa med Patrick på dennes eskapader till Paris, där vi
konfronteras med miljöer och typer lika suveränt tecknade som
"glashuset" och dess innevånare. Man minns särskilt ett sådant
mästerstycke av makaber humor som skildringen av onkeln Evangeliste,
vilken livnär sig som begravningshyena och slutligen lyckas trösta en
rik änka med resultat att hon övertar hans vidare försörjning.
Oaserna i Jeans tillvaro äro emellertid — utom då modern tar honom till
sig under sina korta uppehåll i Paris — när han lyckas lista sig ut till
sitt älskade La Grange. Men barndomsväninnan Camilles öde krossar
hans illusioner och driver femtonåringen till en desperat gest — i de
rykande ruinerna av deras gemensamma barndomshem begraver han
sina vackraste minnen.
Robert Francis’ stil har träffande betecknats med termen "magisk
realism". Det är den magiska förvandling verkligheten undergår, sedd
med barnets intuitiva omedelbarhet. Jean Malorie har sagopoesin i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
