Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 26 juli 1935 - Börje Schlyter: Franska romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Franska romaner
397
le Second Empire’’ författaren haft i tankarna?). Upptakten till
historien ges i den tidigare utkomna "La Grange aux trois belles",
men då denna ej är oundgänglig för sammanhanget, skall jag här
inskränka mig till de två senare volymerna, La Maison de Verre och
Le Bateau-Refuge, förenade under den gemensamma rubriken "La
chute de la Maison de Verre".
Av de tre systrarna, som vuxit upp på fädernegården La Grange,
är den äldsta, Emilienne, gift med en fattig tjänsteman, Patrick Jamot,
men försörjer sig såsom föreståndarinna för en internatskola för
flickor i en förstad till Paris. Angéle bor efter sin makes mystiska
försvinnande kvar på La Grange med sin dotter Camille, medan
Catherine, sedan hon blivit änka, engagerat sig i ett resande
teatersällskap. Under sina turnéer inackorderar hon sin son hos systern
Emilienne. Det är denne, Jean Malorie, som här skildrar sina
barndomsminnen. Han är vid berättelsens början omkring 10 år och tillbringar
sin uppväxttid i mosterns institut — "la maison de verre", så kallat
för sina dragiga glasväggars skull — som så starkt kontrasterar mot
den sorglösa barndomsmiljön på La Grange. Men han är en
iakttagande natur — kanske lite otroligt ibland för sin ålder, fast det
må ju skrivas på romanteknikens konto: författaren får på detta sätt
tillfälle att ge skildringen en mera personlig prägel. Den unge Jean
blir den passive åskådaren till ett familjedrama, som i sitt monotona,
miljöbestämda förlopp får sin relief av den utomordentligt levande
karaktärsskildringen. Den dominerande gestalten utgöres av mostern,
Emilienne, som bära lever för sitt institut och med okuvlig ambition
låter hänsyn till släkt och familj underordna sig hennes livs stora
mål: att skapa Frankrikes förnämsta flickskola. Det är något
omänskligt hårt över denna kvinna som verkar fullständigt blottad på känslor,
och man stötes tillbaka av hennes motiv att "blott vilja andras bästa"
— med det tysta förbehållet: "såvida det gagnar mig själv". Men
man kommer underfund med att det inte finns något medvetet
hyckleri hos henne, och motviljan förbytes om icke i sympati så dock i
aktning for en människa som är stark nog att verka för ett mål utan
att behöva andras tillgivenhet eller uppskattning som stod för sin
strävan. Och hos maken, Patrick, har hon för länge sedan upphört
att söka något stod. Han är ett av dessa evigt stora barn, vilkas
tragik ligger i att de aldrig kunna bli tagna på allvar utan på sin höjd
väcka ett medlidsamt löje. I grund och botten en naiv, hjärtegod
själ, som låter sig luras in i företag där hans fullständiga kritiklöshet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
