Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 aug. 1935 - Sven Wilson: Romanrevy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romanrevy
441
som ger sig ut på en farofylld expedition till de arktiska delarna
av Ryssland för att leta efter en försvunnen vän, en missionär. På
resan dit träffar han ombord en ung irländska, gift med en
bullrande, godmodig, men relativt obildad handelsresande. Henne ger
han sitt förtroende, d. v. s. han berättar om sig själv och om sin
stora last, att vilja sova för länge om morgnarna. Deras vägar
skiljas, expeditionen misslyckas efter otroliga umbäranden, deltagarna
skingras och den excentriske vetenskapsmannen återvänder till
Europa, hopplöst trasig i sina nerver, nästan vansinnig av
sömnlöshet. Hans enda längtan är att med sina trötta ögon än en gång få
återse Henne — den vänliga lyssnerskan från resan ut. Och efter
resor härs och tvärs genom Europa finner han henne tack vare en
trots tröttheten aldrig svikande energi, dock under betydligt mindre
romantiska omständigheter än en så trofast minnesgodhet borde ha
varit vard.
Man kan, även om man inte uppskattar romanens konstlade
människoöden och dess fantastiska snarare än fantasifulla
händelseförlopp, icke frånkänna den en viss konstnärlighet. Framför allt gäller
detta den suggestiva stilen och den särskilt i vissa passager mycket
talangfulla berättarkonsten. Men detta räddar icke romanen från
att betecknas som en besvikelse. Med de glänsande förutsättningar
Hutchinson äger, borde han kunna skapa ett mera sant mänskligt,
högre syftande arbete.
Om makarna Myrdal i sin bok Kris i befolkningsfrågan framhålla,
att något måste göras för att öka den sjunkande nativiteten, så ger
Erk Linklater i sin senaste roman Ripeness is all (London 1935,
Jonathan Cape, 7 s. 6 d.) en anvisning på hur detta kan ske.
Det är återigen ett romanspex,, som Linklater skapat. Och ett
spex, som i mångt och mycket överträffar hans föregående.
Åtminstone måste väl erkännas, att uppslaget är spexartat så det förslår.
En gammal engelsk gentleman känner, att hans dagar snart äro
räknade. Han gör upp sitt testamente, som varje god man med
många arvingar och stor förmögenhet bör göra. Och han gör det på
ett sådant sätt, att hans efterlevande inte kunna annat än ifrågasätta,
om han varit vid sina sinnens fulla bruk, då han undertecknade det
remarkabla aktstycket. Men vittnena intyga hans sinnes jämvikt. Det
är alltså blott att hålla god min — och att söka hastigast möjligt
skaffa så många barn som möjligt till världen. Ty den av arvingarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
