Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 27 aug. 1935 - Sven Wilson: Romanrevy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
Sven Wilson
lokalfärgade bakgrunden till berättelsen om de sju människornas
reaktion inför det påtvungna avbrottet i resan. Någon djupare
visdom eller någon ny livsfilosofi insuper man icke ur romanen, men
man läser den med odelat nöje.
En ung man, som i ett slag erövrat internationell litterär
berömmelse, är engelsmannen James Hilton. Han är visserligen redan
trettiofem år, men som romanförfattare är han relativt ung, och det
är först under de tre senaste åren, som han blivit på allvar att räkna
med. Av det dussintal romaner, som han hunnit producera, är det
huvudsakligen två, som fäst uppmärksamheten på hans person och
talang, Lost Horizon och Goodbye, Mr Chips! Den förstnämnda —
överförd till svenska under namnet Blå Månen, dramatiserad och
med framgång spelad i såväl engelsk som svensk radio* — fick 1934
Hawthorndenpriset som sitt års bästa engelska roman. Goodbye,
Mr Chips (London 1934, Hodder and Stoughton, 5 s.) är mera en
novell än en roman men har gjort en succés, som böcker med så
oansenligt omfång — 127 små, glestryckta sidor — sällan
åstadkomma. På några månader såldes över 125,000 exemplar av denna
lilla bok, trots att den kort förut också varit publicerad i en tidskrift.
Det är ur flera synpunkter glädjande att bevittna en sådan succé.
Ty det tycks bevisa, att läsarnas smak icke blivit så förytligad och
förskämd, att endast romaner med våldsamma passioner och ohöljd
erotik eller s. k. "thrillers" med halsbrytande spänning äro
säljbara. Mr Chips bjuder ingenting av den varan. Det är en stilla
bok, en rörande hyllning till den gamle läraren, enstöringen,
humoristen, som älskar sina pojkar och fullgör sina pedagogiska plikter
efter samma grundlinjer och samma metod år ut och år in,
obekymrad om nya vetenskapliga rön. Han vill på inga villkor veta
av några nymodigheter utan säger förtörnad: "Making boys say
Kickero at school — umph — when for the rest of their lives they’ll
say Cicero — if they ever — umph — say it at all! And instead of
Vicissim’ — God bless my soul — you’d make them say ’We kiss
im’! Umph — pmph"!
James Hilton har skildrat den gamle stofilen med humorns
friskhet och med en ömhet och poesi, som tjusar. Hela boken är ett
poem, en vacker dikt om ett livsöde, en finstämd hyllning till en
god människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
