Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 29 sept. 1935 - Henning Thylin: Kommunisternas senaste »vändning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
Henning Thylin
stält. Den tiden levde kommunisterna i illusionen, att det var hugget
som stucket om det var en demokratisk styrelse eller om Hitler
red för rusthållet. Samverkan med Hitler mot "huvudfienden
socialdemokraterna" för att slå Hitler — så såg vid den tidpunkten det
tyska kommunistpartiets "generallinje" ut i praktiken!
Kommunisterna bruka säga, att det var socialdemokraterna som gjorde
Hindenburg till president och att den av socialdemokraterna valde
Hindenburg beredde vägen för och frivilligt lämnade makten åt Hitler.
Bortsett ifrån att detta försök till förklaring av en social
omvälvning bland den europeiska kontinentens största folk är alldeles för
enkel, har denna historieskrivning ett mycket grovt fel, det nämligen,
att man börjar ungefär där det bäst passar för det man önskar "slå
fast". Man ockrar helt enkelt på folks förmåga att i vår
händelserika tid snabbt glömma det som ligger några år tillbaka i tiden.
Hindenburg blev vaid till president, inte en utan två gånger. Det
gäller alltså att se efter, hur omständigheterna voro, då han först
lyftes upp på presidentstolen. Situationen var kort och gott denna:
I första omgången kandiderade Hindenburg för vad man allmänt
kallar de reaktionära kretsarna, centrum hade sin kandidat — Marx
— socialdemokraterna hade sin och kommunisterna sin kandidat,
Thälmann. Efter första valomgången, då ingen samlade nödigt
röstetal, stod det klart, att Hindenburgs val möjligen skulle kunna
hindras, om socialdemokraterna i andra omgången avstode från att
framföra sin kandidat och i stället röstade på centrummannen Marx,
som i alla fall stod på den demokratiska författningens grund; att
Hindenburgs val skulle ha varit säkert, om icke socialdemokraterna
dragit tillbaka sin kandidat, behövde ingen tvivla på. Det blev
emellertid Hindenburg, och detta helt enkelt därför, att kommunisterna
också i andra omgången förde fram sin Thälmann, trots att åtminstone
kommunistpartiets ledning måste ha insett, att han saknade alla
utsikter att bli vaid. Så satt Hindenburg en period. Under tiden hade
nazismen växt i styrka. Orsakerna härtill äro många, men det vore
meningslöst att bortse ifrån, att en av orsakerna var att
kommunisternas samgående med nazisterna omöjliggjorde en fast
demokratisk maktutövning, varför ropet efter Den Starke Mannen fått
allt större resonans. Då nästa gång presidentval skulle ske stod
därför icke längre valet mellan en centrumman och Hindenburg
utan — hur man än vred och vände sig — mellan Hindenburg och
Hitkr. Däri låg situationens tragik, men för uppkomsten .ay den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
