Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 28 okt. 1935 - Ragnar Hoppe: Kring Frams redaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små bidrag, antagligen ett par tämligen veka och timida dikter,
och lyft mitt blygsamma honorar, som väl knappast översteg en
tia, då Per Albin frågade mig, om jag inte kunde åtaga mig att
skriva en något mera eldig och temperamentsfull dikt till nästa
nummer. Anbudet var ju både smickrande och lockande, men efter
en till hälften sömnlös natt måste jag nästa dag infinna mig hos
P. A., som på min nedslagna min genast avläste situationens tragik.
— "Ja, jag var ju inte så säker på, att du skulle gå iland med
uppgiften — den ligger kanske inte precis för din röst — så jag
tyckte, att det var det försiktigaste att jag skaffade dikten från
annat håll. Här är den förresten i korrektur, du kan läsa den och
säga mig vad du tycker om den."
Den var verkligen schwungfull och hade en manlig, medryckande
rytm, som väl passade till ämnet, och jag komplimenterade
redaktören till förvärvet.
"Men vern har skrivit den? Det gissar jag inte, och det kunde
du gärna tala om, eftersom den är signerad med en pseudonym."
Jag såg en liten, illa dold glimt av stolthet flamma till i Per Albins
ögon, och jag var nog god psykolog att gissa mig till det rätta
sammanhanget. Han var själv upphovsman till detta verk, och det
hände sedan mer än en gång under de kommande åren, att han
strängade sin lyra, vilken alltid gav en viril och kraftig klang ifrån
sig.
Denna Per Albin Hanssons naturliga och medfödda förståelse
för det rytmiska och manligt känslobetonade bottnar i något djupt
och vackert mänskligt, och säkert hjälpte det honom att förstå en
annan och vekare skald, som de åren också hörde till Fram-
redaktionens stamkunder, nämligen Leon Larsson. De två, P. A. och
Leon, voro varandra olika som eld och vatten.
Per Albin stark, positiv, målmedveten, en viljans och handlingens
man, en äkta son av den mustiga skånska myllan, Leon, den fattige
smedssonen från Småland, med ett delvis farligt och dunkelt påbrå,
en svärmare och drömmare utan riktigt fotfäste i tillvaron, svag och
lättledd, men i grund och botten ren som guld. De år han bodde
i Malmö och umgicks i kretsen kring Fram, voro antagligen i många
hänseenden hans lyckligaste, trots alla bekymmer för den timliga
näringen. Det moraliska, fasta stod, han inte kunde undvara, fann
han här, och under denna period producerade han sina kanske mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
