Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 28 okt. 1935 - Ernst Wigforss: Arbetsfred och penningpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prisnivå eller en viss räntabilitet hos företagen eller en viss grad av
sysselsättning för arbetskraften eller vilket mål vi slutligen komma
att uppställa. Det är möjligt, fastän inte mycket sannolikt, att
sådana mål kunna uppnås utan någon betydande utvidgning av det
allmännas uppgifter på det ekonomiska området. Men ingen, som en
gång sett innebörden av en från den automatiska guldmyntfoten
frigjord penningpolitik, borde kunna avböja en diskussion av ingrepp
från samhällets sida genom en hänvisning till att de äro ”socialism
som inte kan övervägas”.
Det föregående resonemanget har närmast tagit sikte på de starka
kastningar i prisnivån, som äro utmärkande för
konjunkturväxlingarna. Men problemet kvarstår i en viss form även under
antagandet att dylika växlingar bleve väsentligen utjämnade. Det är den
gamla frågan om det bästa målet för penningpolitiken överhuvud.
Den besvaras, som om det vore självklart, med formeln stabilisering,
oförändrad prisnivå, fast penningvärde. Denna formel är inte så
klar, som man skulle önska. Det finns många prisnivåer, som
kunde tänkas stabila, t. ex. partiprisnivån eller nivån för
levnadskostnaderna. Det finns andra normer för penningpolitiken, som
framförts i tävlan med idén om stabila priser. Ovan har erinrats om att
ett prisfall till följd av ökad effektivitet i produktionen skulle leda
till höjd levnadsstandard, fastän folks inkomster i pengar bleve
oförändrade. Men gentemot en politik, som syftade till en dylik ständigt
sjunkande prisnivå, anfördes de psykologiska svårigheter som följa
därav, att människor önska få det stigande välståndet uttryckt i
stigande penninginkomster.
Delvis är det kanske i känslan härav som tanken på stabila
varupriser haft så lätt att vinna anhängare. Ty uppenbart är att om
effektiviteten i produktionen stadigt ökas, d. v. s. att företagen med
samma arbetskraft som förut frambringa större kvantiteter, men
priset för varje enhet av varan blir oförändrat, så måste detta
innebära en ökad mängd inkomster för de produktiva företagen. De i
produktionen deltagande måste alltså tillsammans erhålla en ökad
inkomst i pengar. Möjligheten för ökade penninglöner skulle sålunda
också vara förhanden. Arbetarnas andel i den ökade produktionen
kunde ikläda sig den påtagliga formen av en i pengar uttryckt ökad
köpkraft. De gynnsamma följderna för arbetsfreden under
perioder av framsteg i produktionens effektivitet behöva inte närmare
utläggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
