Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 28 okt. 1935 - Ernst Wigforss: Arbetsfred och penningpolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 Ernst Wigforss
gett erfarenheter om de svårigheter, som möta, då alla
penninginkomster skola pressas ned för att återställa jämvikten mellan kostnader
och sjunkande varupriser.
Den första praktiska slutsatsen blir alltså, att varje krisartat fall
i varupriserna måste förebyggas, om man vill undanröja en av de
viktigaste orsakerna till lönestrider och arbetskonflikter. Vad detta
innebär, ha vi lite var en föreställning om efter de senaste krisårens
meningsbyten om krispolitik och valutapolitik och guldmyntfot och
stabilisering. Det råder väl intet tvivel om att önskan om
"stabilisering" på det monetära området har så svårt att slå igenom, just
därför att den rullar upp hela frågan om rubbningar i priser,
kostnader och inkomster. De som mest tala om stabilisering, bruka ha
den största förkärleken för "en återgång till guldmyntfoten", och
erfarenheterna från guldmyntfoten före den sista krisen med först
långsamt men sedan katastrofalt sjunkande priser äro inte
uppmuntrande utan skrämmande. En stabilisering måste därför rimligen
betyda en av staterna "medvetet reglerad guldmyntfot", vilket
förmodligen är tämligen detsamma som ett från guldet frigjort
penningvärde. Vare sig man hör till den optimistiska grupp, som väntar sig
en sådan "internationell" reglering, eller med de mera försiktiga
håller sig till uppgiften att "stabilisera" inom det egna landet, kan
man inte gärna tro, att det hela ordnar sig, bära var och en sin syssla
sköter och "samhället" låter bli att sticka fingrarna i en välordnad
mekanism, som det enskilda, fria näringslivet skapat och uppehåller.
Det har däremot hänt, att de som leta efter en enkel och tydlig
gräns mellan socialism och borgerlighet, vid tal om penningpolitiken,
förklara denna art av samhällsingripande vara sen gammalt en del av
borgerlig ekonomisk åskådning, som inte kan ha några konsekvenser
för näringslivet i övrigt. "Att uppehålla ett fast penningvärde" säges
höra till statens primära uppgifter, som ingen borgerlig uppfattning
någonsin bestritt. Och svaret räcker ett gott stycke, så länge man
inskränker penningpolitiken till att innefatta skötseln av en
"automatiskt" fungerande guldmyntfot. Den stabilitet, man uppnår, är
en stabilitet i växelkurserna. Rubbningarna i pengarnas värde
gentemot varorna tar man däremot som en naturnödvändighet, och det
enskilda näringslivet får, så gott det kan, anpassa sig efter dessa
rubbningar. Men i samma ögonblick denna automatiska anordning
är övergiven, ha vi intet annat val än att medvetet eftersträva en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
