Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 11 jan. 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
Av NAT ELLGAR.
Idyllstämningen från "Kvartetten, som sprängdes", fast
transponerad i andra tonarter, komponerad på ny miljö, dröjde älskvärt kvar
i 0’NeilPs Ljuva Ungdomstid, Dramatens första höstprogram i
augusti. Ingen, som det minsta känner till den gravallvarlige
amerikanske diktaren, hade ovetande gissat sig till författarskapet. Inga
ödesdigra Elektra-stämningar mer, inga sällsamma mellanspel med
avsi-destalande och dubbelgångare, inga hårdragna livsbetraktelser, inget
för menige man dystert och obegripligt, som gjort den tidigare
0’Neillska scenproduktionen skräckinjagande men fascinerande.
0’Neill, den klara personifikationen av den strindbergska typen
"Jakob brottas", uppger tillsvidare sitt världsstormande
sanningssökande och söker sig tillbaka till sin och den nu levande generationens
ljuva ungdomstid. Handlingen utspelas 1906 i de mest tidstrogna
dräkter, omgivningar, idéer och stämningar. I den trevna hem-miljön
hos tidningsmannen och litteratören Miller finner man intet spår av
den själskamp mellan realism och mystik m. m., som varit tryckande
men suggererande, hos den tidigare 0’Neill. Det animerade husgrälet
hos den connecticutska landsortsfamiljen har en intensitet av
mänsklighet, innerlighet, sund medborgaranda, som är roande och rörande.
Av skräck- och gastkramningen finns intet. Kampen om form och
innehåll är avskriven och utlöst i begynnande harmoni.
Vasa Teater öppnade med något, som var menat på en gång
konstnärligt och publikfriande. Hjalmar Bergmans Flickan i frack är en
älskvärd Wadköpingsnovell med till synes minimala dramatiska
möjligheter. Att fånga dess sköra vårstämning med maj firande studenter
m. m. kan vara en lockande regissörsuppgift men en dramatisk klimax,
som består i den chock, varmed en grönköpingsk balsocietet förfasar
sig över en i frack utklädd studentska, är för litet, för tunnt och
torftigt.
Mera tur, konstnärligt och ekonomiskt, hade teatern med sitt
följande program, Rourdet’s Sådana tider, satirisk sedekomedi i
författarens patenterade stil, bara åtskilligt fränare. Édouard Bourdet, vars
"Svagare Kön" var något av det starkaste vi sett på svensk scen,
skräder inte orden. Hans styrka ligger i att sjunga ut, fast aldrig i
smekande toner. Han har sin förnöjelse i att avslöja människorna,
att dissekera dem, blotta deras innersta och framhålla deras mindre
tilltalande sidor. Det generar honom inte att genera dem: han finner
ett ogement nöje i att göra det. Bourdet är m. a. o. en elak herre
men nyttig och uppfostrande. Att han är speciellt fransk minskar
varken nöjet eller satiren.
Dock — hans motiv är icke den negativa lusten att förarga,
tvärtom den positiva att lära människorna känna sig själva. Han ser sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
