Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 11 jan. 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
37
uppgift i att försvara vars och ens ståndpunkt. "Det är viktigare att
komma till rätta med vilka och hurudana vi äro än att kritisera och
förfasa oss över varandra."
I sina förtvivlade ansträngningar att undgå ekonomisk ruin för sig
själv, för familj och släkt, offrar finans- och industrimatadoren
Je-rome kallblodigt, ja entusiastiskt, med uppräckta händer, sin sköna
brorsdotters lycka: han slår sig för pannan i förtvivlan över att inte
ha tänkt på den enkla saken förr. Bordet driver cynismen till sin
spets genom att framställa flickans tillkommande som sinnessjuk, en
mänsklig vrakspillra, fastän mångmiljonär, som det tros. I detta
tragiska slutackord har han emellertid icke vågat låta skådespelet
förklinga utan ger i en slutakt den unga flickan fri, sedan det uppdagats,
att den påtvingade maken i själva verket är ruinerad. Den olyckliga
damen räddas av den moderna filmkonsten.
Dramaten bjöd i sitt andra program på svenskt original, Hustrun,
av Vilhelm Moberg. Man minns författaren från en alldeles särskilt
frän äktenskapshistoria, Våld, på samma teater; han förefaller att
röra sig med större säkerhet i bondemiljö som här.
Det är de trohjärtade, oförfalskade tonfallen, som mest fängsla i
detta nya stycke. En bondeskildring, så äkta och oförfalskad, så
kärnsund och ursvensk, ha vi icke haft på mången god dag. Det ligger
intet otroligt eller anspänt i den högdramatiska stugukonflikten
mellan mor och sonhustru om den linhårigt bondhederlige svenske
hemmansägaren. Denna sammanpressade passionshistoria är alltigenom
fängslande och spännande. Inga longörer, inga stillastående scener,
trots bristen på yttre dramatiska händelser.
Är det av ängslan för stagnation och för att driva upp takten
författaren inlagt ett eljest onödigt spegelfäkteri med mord, självmord
eller vådaskott? I Didrings "Högt Spel" laborerades med något
liknande. Moberg har å andra sidan icke missbrukat effekten utan
smakligt och måttfullt spelat ut sitt stora sensationsnummer.
Moberg tror på godhetens, förlåtandets och storsinthetens seger i
världen: det är vad han vill säga i Hustrun. Huvudfigur, om icke
språkrör, är den grundmurat genomhederlige svenske bondpojken,
vars slitstarka godhj ärtenhet kommer alla onda anslag på skam och
till slut triumferar över både hustruns lättfotenhet och moderns
inbitna trilska. Det var länge sedan någon teaterförfattare besvärade
sig med att söka bevisa hederlighetens triumf.
I nära två år har teaterchefen Olov Molander arbetat på
Strindbergs Drömspel. Stycket tillhör de sceniska standardverken, som
emellertid levat längre och intensivare i minne och fantasi än på
teaterscenen.
Kanske beror det på dess skräckfulla karaktär av mardrömspel.
Under det relativa tillfrisknandet efter Infernoepoken kom
Strindberg i kontakt med den förut föraktade Maeterlinck och hans
konturlösa, kvalfulla drömvärld — en befruktning med de märkligaste litte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
