Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 11 jan. 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
39
tiskt förmanande, än smått raljerande och gemytligt smågrälande.
Här liksom i "Gröna Ängarna" är avsikten att popularisera
religionen, att förmänskliga de uppstyltade helighetsbegreppen och dito
känslorna, att tilltala gud fader med "bästa bror" eller åtminstone
"kära farbror". Gubben Noak har således här framför allt gjorts
mycket mänsklig med försmående av alla slags billiga effekter.
Obey’s Noak bibehåller hela tiden mänsklig värdighet, har karaktär
och personlighet.
Detta skådespel innehåller därtill något ganska ovanligt: dramatisk
poesi. Så nog gör författaren Obey, som bara är 30 år gammal och
redan gör ett fullmoget naivt-religiöst drama, på vårt avstånd
intrycket av ett litet fenomen. Men man får ju inte glömma, att han är
fransman. För katolikerna är religionen något mer demokratiskt, mer
allmänmänskligt, än för oss nordbor.
Obey’s Gubben Noak kan roa som litterärt och poetiskt verk, som
något rörande och gripande av djup, naiv känsla; som andlig
upp-byggelsebok står den oss avgjort främmande. Man har ännu
oväsen-det kring "Guds Gröna Ängar" i minnet: vi nordbor reagera mot det
vi kalla religionens profanering. I det fallet har Obey emellertid
farit fram med sitt stoff så fint och taktfullt, så pietets- och
andaktsfullt, att protest icke kan komma på fråga.
I Komedi-teaterns Tonvikt på ungdomen är det bara titeln, som är
ovig och tung. Amerikanaren Samson Raphaelson är, med namnets
alla rasjudiska förebud, en verserad, elegant komediskrivare och har
här skickligt benat upp en förälskelsehistoria, som slutade på helt
annat sätt än man under en och ett par akter trodde.
Den unga damen i pjäsen, hemligen kär i sin arbetsgivare, en
äldre lyckosam komediförfattare av Oppenheimtyp, låter ett
ögonblick sin mäktig-chef falla för åldersstrecket till förmån för en
sportig och tomhuvad idrottsman av det allra ungdomligaste slaget. Då
denna villfarelse avpolletterats på det kostliga viset, att flickan blir
fullständigt ihjälplågad av sportidiotens andfådda kroppskulturella
excerserande, återgår den sköna till sin författare, av "oemotståndlig
längtan till oordningen på hans skrivbord".
Stycket har tänkvärda poänger och en viss publikfriande
sensmoral. Viktigast är den kvicka, välfriserade dialogen, det flotta,
spirituella handlaget och en allmän, civiliserad och städad ton.
Till straff för att publiken så snart tröttnade på Gubben Noak
fick den ett modernt äktenskapsgräl. D. v. s. så värst modern är
engelsmannen Michael Egans Kamratäktenskap strängt taget inte.
Egan fuskar nämligen i sin äldre landsman Shakespeares recept
på hur en argbigga skall tuktas. Detta är ju gammalmodigt så det
förslår men anpassat på ett modernt äktenskap blev andemeningen
något, som tydligen i hög grad tilltalade publiken. Genom att göra
den kvinnliga parten riktigt effektivt stryktäck, har Egan lyckats
trumfa igenom sin älsklingsmedicin för botande av äktenskapliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
